Vi rullar fram mot vattenhålet i vår hyrda Toyoto Hilux, våra blickar spanar spänt runt i det torra gula gräset. Giraffer, zebror och antiloper står på behörigt avstånd från vattenhålet och tittar alla åt samma håll. Där, bara 15 meter ifrån oss, ligger tre lejonhonor i gräset och smaskar på ett byte. Stämning känns tryckt och de andra djuren håller hela tiden ett vakande öga på dessa väldiga kattdjur. Lejonhonorna har fångat sitt byte och är för stunden inte ett hot, men man kan ju aldrig vara säker. Vi kollar så att vi inte missat något lejon, drar ner rutan på bilen och börjar fotografera frenetiskt. Det är väldigt tyst och lugnt, vi är de enda människorna på plats. Plötsligt reser sig ett av lejonen. Pulsen går upp och kameran får jobba ännu mer. Mellan käkarna bär hon sitt byte, eller rättar sagt de delar som finns kvar. Hon visar upp huvudet, hornen och en blodig del av ryggraden likt en trofé. Lejonhonan förflyttar sig med majestätiska steg några meter innan hon på nytt lägger sig ner i gräset och tuggar i sig sin resterande del av bytet. De fortsätter alla att tugga, reser sig ibland för att visa upp sig för oss, gäspar och exponerar sina enorma tänder. När lejonhonorna är mätta och belåtna smyger sig schakalerna fram och hämtar resterna, de har väntat otåligt på just detta ögonblick.

Nu är vi inte längre de enda människorna på plats, vi pekar ut i gräset och visar folket i de andra två bilarna de tre lejonhonorna. En grabb i tioårsåldern får syn på lejonen och skuttar upp och ner av förtjusning. Vi är minst lika uppspelta och vår andra dag i nationalparken Etosha i norra Namibia är redan en succé. Men vi börjar från början av vår resa. Mer om vad som händer i Etosha kommer lite senare. Vad var det lejonen mumsade på? Finns det verkligen noshörningar i buskarna? Hur många elefanter ryms det i ett litet vattenhål?

 

Roadtrip in Namibia

Vi anländer till Windhoeks flygplats på midsommardagen och blir, som planerat, upphämtade av hyrbilsföretaget. Vi är på andra sidan av vårt vackra jordklot och årstiderna är omvända. Vi har lämnat vår sommar för att resa runt i Nambia under den del av året som är deras vinter. Vår resa har tagit form vartefter sedan vi bokade våra flygbiljetter i Januari. Resrutten är spikad och hyrbilen är bokad, en 4×4 Toyota Hilux med tält på taket. Åtta av nätterna har vi för avsikt att bo på taket, där emellan bor vi på lodge, hotell och guest house. Tre spännande veckor ligger framför oss! Har vi koll? Har vi missat något eller planerat fel gällande restider mellan våra tänkta stopp? Det är riktigt roligt att planera och boka allt hemma vid datorn. Vår resa är tänkt att ta oss till de häftigaste ställena när fotoljuset är som bäst – nu är det upp till bevis!

Vi får en noggrann genomgång av bilens utrustning och vi lämnar därefter Windhoek. Efter många mil på vänster sida av den raka, fina asfalterade vägen B1 når vi fram till Keetmanshoop, en av få städer i södra delarna av landet.

Vi sover gott i en riktig säng, vilket känns toppen efter en natt i flygstol. Frukost serveras på rummet på mycket trevliga Quiver Inn Guesthouse i Keetmanshoop. En liten bit utanför staden ligger Quiver tree forest, en märkliga plats där flera hundra quivertrees, eller Kokerboom som det heter på africaans, växer. Vi spatserar runt bland de märkliga träden alldeles för oss själva och vrider och vänder på objektiven för att hitta bästa vinkel. Jag är redan här är jag nöjd med beslutet att ta med flera objektiv att alternera med.

I entréavgiften till Quiver tree forest ingår också entrén till Giants playground som ligger 5 minuters bilfärd bort. Vi åker genom en grind och några svängar bort på en liten grusväg hittar vi en värld av stora stenblock, till synes staplade på varandra. Trots att det är vinter är värmen påtaglig. Vem har orkat stapla dessa stenar på varandra? Finns det jättar? Jordens geologi kan spela skojiga spratt! Så lång ögat når sprider de märkliga formationerna ut sig. Även här är vi ensamma, så när som på några ödlor som verkar trivas på de varma stenarna.

Efter många mil på asfalterade vägar tar nu grusvägarna vid. Vi släpper ut lite luft ur däcken och skumpar vidare. Vägarna är raka och naturen är mäktig. Landskapet ändras hela tiden och vi förundras över hur ett så kargt landskap kan anta så många skepnader. De sista två milen är än mer krävande med många och stora gropar och stenbumlingar på vägen. Vi konstaterar snart att det fordon vi valt att hyra också är den typ vi varmt kan rekommendera! En rejäl fyrhjulsdriven bil för är nödvändig vid strapatser av detta slag. Vi blir varmt välkomnade med kall juice redan vid bilen, checkar sedan in och blir visade till vårt egna hus. Den magnifika utsikten överstiger våra förhoppningar. Vi är vid Fish River Lodge, eller ”at the edge of eternity” som man också kallar platsen.

 

Fish River Lodge – The edge of eternity

Alla har väl hört talas om Grand Canyon, men få känner till nr två i storleksligan, Fish River Canyon.
Världens nästa största ravin är på sina djupaste håll över 500 meter djup. Där vi är kan vi endast se en bråkdel av den mäktiga canyonen som är över 160 km lång och på det bredaste stället 27 km. Den bråkdelen inte fy skam! Vandringslederna i ravinen är väldigt krävande, läkarintyg som visar att man är frisk och vid god kondition är ett krav för att få tillträde till fots. På grund av den extrema värmen som kan råda är det inte tillåtet att beträda den på sommarhalvåret då temperaturen kan nå upp emot 50 grader.

 

”I survived Terror Pass” står det på en T-shirt man kan köpa i receptionen. Efter att vi studsat och hoppat fram på en väg som inte alls kan kallas väg ett par timmar når vi botten av Fish River canyon. Guiden och den mycket skickliga chauffören Cornelis har kört oss hit. Tänk att vi trodde att de sista milen vi själva körde för att komma fram till Fish River Lodge var dålig. Fish River Lodge är de enda som har access att köra 4×4 nere i canyonen. Vi har på oss tröja, jacka och mössa när vi ger oss iväg kl 7 på morgonen tillsammans med vårt sällskap som den här morgonen är utökat med en tysk familj.
Några timmar senare har vi fått upp värmen. ”Jag får förmodligen bara ett tillfälle i livet att bada på den här underbara platsen” svarar Ylva när pappan i den tyska familjen undrar varför man ska bada här när det är så kallt. När vi simmar in under berget i canyonen är det inte kylan i vattnet som ger ståpälsen, det är upplevelsen! Nöjda med vår simtur mumsar vi i oss innehållet i vår lunchpåse samtidigt som vi njuter av den omgivande miljön. En stund senare hoppar även vår tyske kompis i vattnet…

 

 

Personalen tittar underligt på oss när vi tar ett dopp i poolen. Det är vinter här och alla är varmt klädda, trots att termometern visar drygt 25 dagtid. På natten sjunker temperaturen till blygsamma 5 grader. En kall öl och en ännu kallare pool, men med en sol som värmer skönt och en utsikt som inte går att beskriva blir det oundvikligen ett dopp även i poolen! Bra bilder att visa på Facebook blir det i alla fall. Vi måste också prova utomhusduschen vid vår lodge. Sällan har vi duschat med så vacker utsikt.

Innan solen går ner tar vi en promenad längs ravinens branta kanter. Solens strålar bildar magiska mönster på himlen och fotostoppen blir många. Solen trillar snabbt ner och halv sex försvinner den nedanför horisonten. Vi hinner precis tillbaka innan det blivit mörkt. Kvällsmaten lockar och smakar mycket gott. När vi blivit mätta och belåtna blt vi bjudna på sång och dans. Större delen av den mycket trevliga personalen och stämmer upp till sång och vi får känslan av att det här är dagens höjdpunkt för dem.

Vi tar det lite lugnt på morgonen, man vill liksom dröja sig kvar vid denna enastående vackra plats. Vi vaknar till ett molnigt Namibia och det kom till och med några regndroppar. Vi fick höra att det senaste regnet föll i mars.
Det är också svårt att slita sig från de underbara människor som jobbar här. Till slut rullar vi dock vidare och vi ser flera djur längs vägen, oryx, springbook, kudu, strutsar mm. Djur är det enda levande vi ser de närmsta 2,5 timmarna innan vi når vägen B4 och tar sikte västerut mot Luderitz. Ingen bil, inget hus ingen människa på 2,5 timme. Man förstår att Namibia är ett av världens mest glesbefolkade länder.

Om ni någon gång är i dessa trakter och blir sugna på godsaker rekommenderas varmt Hotell Bahnhof i Aus. Morotskakan och limetårtan vi blev serverade här var bland det godaste bakverk jag någonsin ätit.

På vägen ut mot kusten och Luderitz varnar skyltarna för sand, blåst och hyenor. Vi kör genom höga sanddrivor och kraftig vind som rycker i bilen men några hyenor ser vi inte skymten av. Vårt natthärbärge blir Nest hotell som ligger vackert beläget i en vik vid havet. Inte så charmigt men middagen var väldigt god. Vi är ju vid havet så det fick bli grillade räkor denna kväll.

 

The abandoned Town – Kolmanskop

I början av 1900-talet hittade man diamanter i sanden i Namib öknen ca en mil in i landet från hamnstaden Luderitz. På den här tiden var Namibia en tysk koloni och lycksökande tyskar begav sig till området som på kort tid byggde en helt samhälle. Här fanns bl a sjukhus, teater, casino och skola. När nya, större fyndigheter gjordes många mil söderut övergavs staden och sedan mitten av 1950-talet är Kolmanskop en spökstad där sanden har tagit över. Idag är det en av södra Namibias största turistattraktioner. Det är lätt att förstå när vi knallar runt i djup sand bland de kusligt tomma och övergivna husen. En annan typ av upplevelse där naturen återtagit området som en gång  befolkades av människor. Flera timmar med intensiv fotografering, med sand i skorna, i kläderna, på stativet och på linsen och med 100 ytterligare bilder på minneskortet. Här kommer några…

 

Även i dag stannar vi på Bahnhof Hotel i Aus. Denna gång är det lunchstopp. Aus som annars mest är känt för de vildhästar som finns i området är ett charmigt litet samhälle, väl värt att stanna till vid. Vi lämnar de bekväma asfalterade vägarna för denna gång och nu väntar många mil på grusvägar av skiftande kvalitet. Naturen imponerar dock hela tiden.

Ikväll blir det ett äventyr i äventyret – vi ska för första gången sova i tältet på taket av bilen. Med både solen och förväntan i våra blickar styr vi in på en liten sandig väg i ett häpnadsväckande vackert landskap omgivet av spektakulära berg. Vi passerar ett flertal grindar som öppnar och sedan stänger bakom oss. Vi hinner fram till Ranch Koiimasis precis innan solen går ner.

 

”Sitter verkligen den här pinnen rätt?” ”Ska det vara så här?” Frågorna är många när vi reser tältet för första gången. Det har ju gått fem dagar sedan vi fick instruktionerna upprepades tre gånger… När tältet till slut är monterat, vilket egentligen var ganska enkelt, är det dags för middag – soppa. Det är en häftig känsla att sitta mitt i naturen i mörkret och lyssna på alla ljud som den Namibiska kvällen bjuder oss på. Nåja, så mycket mörker är det egentligen inte, trots att solen gått ner sedan ett tag. En kraftigt lysande måne hjälper oss att se vad som finns i omgivningarna. Här behövs inga ficklampor tänker jag men det kanske är bra att se så man inte trampar på några ormar eller skorpioner när man ska på toa på natten. Pannlamporna vi packade ner kommer att användas mycket på den här resan.

Klockan 6 klättrar vi ner från vårt taktält med hjälp av stegen för att bege oss på morgonpromenad. Lite trötta är vi allt eftersom nattsömnen stördes av kraftig blåst. En vacker uppmärkt naturstig på 5 km väcker liv i våra något stela kroppar.

Vid frukosten har Ylva skaffat sig flera nya kompisar, en gäng Rock Dassies eller klipphyrax som de heter på svenska, bor i berget där vi campar och de är naturligtvis intresserade av vår frukost. Vi fick under resan lära oss att dess närmaste släkting är elefanten.

 

 

Om klättring i sanddyner och rallykörning i djup sand får ni läsa om i nästa blogginlägg. Läs här…

Se övriga inlägg från var Namibiaresa:

Swakopmund – Damaraland

Etosha National Park

Waterberg, Windhoek och geparder