Swakopmund
Vad är det för fåglar vi ser där borta? Vi parkerar bilen vid vägkanten och går närmare. Kikaren ligger kvarglömd på hotellet så jag tar hjälp av kamerans teleobjektiv. Bingo, det är flamingo! De vackert långbenta, långhalsade, rosafärgade fåglarna med sina krökta näbbar vadar i vattnet en liten bit ut från stranden. Vi smyger oss närmare, även denna gång är vi ensamma på plats. Vi kommer så pass nära att jag kan ta några fina bilder men jag vill gärna komma ännu närmare.Vi smyger vidare i den något svala kvällsluften. Flamingorna har sett oss och har inte tänkt ställa upp på några närbilder den här kvällen utan väljer att fly sin kos i stället. Hundratals flamingos lyfter från vattnet och visar istället upp sina vackra silhuetter mot himlen som färgats intensivt orange i solnedgången.
Swakopmund är Namibias mest populära semesterort. De omvända årstiderna innebär att vi besöker staden under den Namibiska vintern. Den ”svenska” sommarvärme vi upplevt tidigare under vår resa har mattats av och vi förstår att det är en av anledningarna till att staden är mycket välbesökt under de heta Namibiska somrarna. Vi fick en välbehövlig stilla eftermiddag i den trevlig hamnstaden. Influenserna från den tyska kolonialtiden lever kvar i staden vilket inte minst märks på stadens arkitektur samt skyltar. Afrikanskt hantverk som spritter av färg, fantasi och hantverkskunnande ser mycket lockande ut i de många skyltfönstren. Eftersom det är söndag och de flesta affärer är stängda väljer vi en avkopplande promenad längs stranden och avslutar med fisklunch på berömda The Tug vid strandpiren.
I Swakopmund och i grannstaden Walvis Bay finns mängder med aktiviteter för den äventyrslystne. Här finns ett område som är unikt i världen – den enda öken som möter hav. Landskapet kan beskådas från t ex Jeep, flygplan, kamelrygg eller via luftballong. Möjligheterna känns oändliga. Gillar man sand i kläderna kan man alltid besöka välkända Dune 7 utanför Walvis Bay och åka kana utför sanddynen. Om man därefter vill skölja av sig är förutsättningarna för kitesurfing toppen här. Det finns även guidade turer med fokus på djur- och växtlivet i öken. Vill man ta det lite lugnare finns flera fina museer, gallerier och Namibias enda aquarium i Swakopmund.
Vi valde att ge oss ut på havet. Efter att vi blivit upphämtade utanför vårt hotell blev vi skjutsade till hamnen i grannstaden Walvis Bay där alla båtturer utgår ifrån. Väl ute på lagunen får vi bekanta oss med sälar och pelikaner som obesvärat besöker båten till alla passagerares förtjusning. Delfinerna lyser med sin frånvaro denna dag och vi ser endast ett fåtal. Kul då att vi fått krama sälar och titta länge och djupt in i ögonen på de spektakulära pelikanerna. Pelikanernas rosa färg kommer av att det är parningsdags berättar vår guide. De är annars mer vita i fjäderdräkten. Självklart fick vi också prova på de lokalt odlade ostronen och fick förklarat för oss att det var en synd att svälja dessa delikatesser hela. Med lite peppar och citron smakade de riktigt gott tyckte i alla fall hälften av oss.
Både sjödugliga och mindre sjödugliga båtar ligger förankrade i havet utanför Walvis Bay. Dyra hamnplatser och regler för fisketillstånd ger upphov till en brokiga skara flytetyg. Oanvända oljeplattformar ligger förtöjda i väntan på att oljepriset ska skapa förutsättningar att åter utvinna oljan i grannlandet Angola.
Dagens frukostställe blir välkända Village café. Namibisk humor serveras av morgonpigg personal som tillbehör till den sagolikt goda omeletten. En underbart bra start på dagen! Vi lämnar dimman i Swakopmund och åker tillbaka inåt landet. Redan efter en kvart är det åter klarblå himmel och betydligt varmare. Dagens sträcka är något kortare än vanligt och vårt mål är magnifika Spitzkoppe som även kallas Namibias Matterhorn. Efter en timmes åkning på den fina asfalterade B2 med tillåtna hastigheten 120 km/h, svänger vi av på grusväg. Återigen mycket tacksamma över att vi har valt att hyra en bra fyrhjulsdriven bil. På grusvägarna är hastighetsbegränsningen 80 km/h. I Namibia har man problem med att alltför många turister överskattar sin förmåga och kör av vägen. Några riktigt otäcka filmer och bilder visas hos uthyrare av bilar för att mana till försiktighet. Ett mycket effektivt sätt att påminna om hastighetsbegränsningarna är att man i många hyrbilar en inbygd GPS som håller koll på hastigheterna. Vi blir påminda med ett obehagligt pip om vi råkar köra fortare än tillåtet…
Spitzkoppe
Vi hade läst att om det är någonstans man ska campa i Namibia så är det just vid Spitzkoppe. Efter en natt i detta bergiga paradis kan vi inte annat än att hålla med. För ca 200 sek får vi en naturupplevelse som får nackhåren att resa på sig av rysning, framförallt om man som vi är fotointresserade. Här finns en häftig båge i sten som är ett känt motiv från Namibia. Den ska vi hitta!
Vi börjar med att anmäla oss till en guidad tur när vi anländer till campingen. En underhållande man som heter Esso (”Not Asshole, but Esso” som han presenterade sig som) åker med i vår bil och vi stannar till på flera platser i området Spitzkoppe. Vi fick se hur leoparderna hänger upp sitt byte i ett träd. Hmm, finns det verkligen leoparder här? Bästa att se upp!
Vidare får vi mycket målande berättat hur bushmanfolket levde. Rockpaintings, målningar på klipporna, visar hur de kommunicerade med andra grupper och vilka djur som fanns här. De djur vi ser idag är några zebror som förgyller miljön ytterligare.
Vår gode vän sjunger även än sång på damara, ett av många språk som används i landet. Klicka på bilden för att höra några meningar när han sjunger en sång som bushmännen sjöng vid giftemål. Försök sedan att härma hans klickande ljud samtidigt som du sjunger…
Månen och glöden hjälper till att lysa upp den mörka kvällen. Korvarna som fick bli vår middag denna kväll smakar extremt gott. Tillsammans med den häftiga naturupplevelsen som ger extra krydda förstärks våra intryck. Korven var säkert ganska ordinär… Nu är det dags för nästa magiska fotoupplevelse.
Jag tar min Canon 5D III och monterar på vidvinkelobjektivet, grabbar tag i stativet och klättrar uppför berget. Med månen som enda ljuskälla är det lite extra spännande att vandra omkring i denna magiska värld. Förutom den ödla som dyker upp bara en decimeter från mitt huvud ser jag inga djur, men jag hör sjakalerna yla en bit bort. Namibia är det perfekta landet för stjärnskådning. Under den torra vintern slipper man störande moln och luften är ännu klarare, stjärnorna uppfattas som krispigare. Med exponeringstider på 30 sekunder fångar jag stjärnorna i den klaraste vintergata jag någonsin skådat. Magiskt!
Ganska snart tappar jag känslan för både tid och rum i mitt sökande efter nästa motiv. Jag sätter mig ner en stund och tittar ut över den väldiga stjärnhimmeln, den spektakulära miljön som breder ut sig månskenet, och filosoferar över hur lyckligt lottad jag är som får uppleva allt detta i det stora landet i södra Afrika.
Somnar sedan gott i tältet på taket, med tusentals stjärnor på näthinnan.
Naturligtvis måste vi ta till vara på de tidiga timmarnas varma ljus.
Funderar du över hur det går till när man campar i Namibia? Så här gick det till när vi kom till Spitzkoppe Campsite.
Vi rullar in mot receptionen i området för att registerra oss. Vi blir mottagna av glada och trevliga människor som visar oss vilka uppgifter som ska noteras i loggboken. Vi får en kartan över området som visar de numrerade uppställningsplatser som finns. Vi kör in genom grinden till området och skumpar i sakta mak fram på den sandiga vägen. Vi ser att det redan är upptaget på många ställen. Paxar gör man genom att markera revir med hjälp av campingstolar eller bord. ”Vi åker runt det här berget och kollar om det är ledigt på plats 7” säger jag och vi styr dit. Inga stolar eller bord inom synhålll, så vi ställer upp våra grejer och platsen är vår. Förutom en enkel toalett med tre väggar finns här inte mycket mer än ett stort bord tillverkat av en kabelrulle en grillplats. Önskas dusch eller kök finns det vid receptionen 10 minuter bort, men vad gör det, vi har ju en fullt utrustad campingbil med egen vattentank och allt! Just på den här campingplatsen är det inte bekvämligheterna utan den fantastiska miljön man är ut efter. De häftiga bergen reser sig på ena sidan av vår bil och ett till synes oändligt slättlandskap breder ut sig åt andra hållet.
Vi skuttar ur bilen och det första vi gör är att klättra uppför berget för att lokalisera oss. Jag blir helt i extas när jag efter bara 50 meter konstaterar vi campar precis bredvid den berömda stenbågen!
Vi stannar till vid vägkanten och träffar en kvinna som tillsamman med sina två små barn säljer lokalt hantverk. De små utklippta metallfåglarna har målats och vips har en använd läskburk tillsammans med några pärlor och fjädrar blivit en vacker prydnad. Vi köper en mobil och får även några bilder på de charmiga syskonen. Det blir ett till shoppingstopp på vägen den här dagen där köper vi armband av en Himba-kvinna. Kvinnan i den vackra Hererodräkten som gör henne sällskap vid vägkanten får tyvärr inte sälja någon docka till oss.
Damaraland – Kaokoland
Resan fortsätter genom häpnadsväckande landskap. Kanske de vackraste på hela resan.
På Madisa campsite ligger platserna så nära varann att man till och med kan höra grannen. Det känns ovant. Här finns dock fler faciliteter på vår plats än det gjorde vid Spitzkoppe.
Campingkitet som ingick i bilhyran består bland annat av bord och stolar, gasoltuber, kastruller, stekpanna, plasttallrikar och muggar, bestickset i 4 delar och en massa annat praktiskt för campare. Vi beställde även en låda fylld med basvaror som vi hade god nytta av. I bilen finns ett kylskåp som går på eget batteri. Vi såg hela tiden till att bunkra dunkar med vatten och annan dryck. Allt fungera fantastisk bra med bilen under hela resan och vi klarade oss utan missöden. Många turister råkar ut för punktering, men vi klarade oss även från det.
När vi färdas på de långa vägarna i Damaraland passerar vi flera skyltar som varnar för elefanter. Våra ögon söker av terrängen men vi ser inga elefanter hur mycket vi än tittar. Vi stannar vid Twyvelfontain och tittar på rockcarvings (hällristningar). Här finns över 2000 figurer inristade i berget. En guide ingår i entrén till området och får mycket information om folket som gjort både ristningar och några målningar under den 45 minuter långa promenaden upp och ner bland klipporna. Man kan knappast kalla detta modern konst då ristningarna började skapas av jägarfolket för över 3000 år sedan. 2007 blev Twyvelfontain upptaget på Unescos Världsarvalista.
På väg ifrån Twyvelfontein ser vi färska spår av världens största däggdjur. Ryktet säger att man hade sett en hjord elefanter här tidigare på morgonen. Vi frågar vem som vet bäst var man kan hitta dem och blir hänvisad till entrén till the Organ pipes. Väl där vi hittar en trevlig och positiv kille som bestämt hävdar att det nyligen har varit elefanter i närheten. Han vill väldigt gärna visar oss dem, naturligtvis mot en liten ersättning. Vi gör upp om ett pris och han hoppar in i vår bil. Vi anar ännu inte vilket äventyr i äventyret detta kommer att bli. Elefanterna i Damaraland är kända just för att vara de enda elefanter som lever i öknen. Även om jag vet att de är väldigt svåra att hitta har jag verkligen hoppats att vi under vår resa skulle få möjlighet att se de omtalade ökenelefanterna,
Vi får en trevlig stund med en kunnig och glad guide. Vi passar på att fråga eftersom vi är vetgiriga och vill veta allt om Namibias natur. Efter mer än en timmes bilåkning på diverse små, väldigt små och svårframkomliga vägar har vi ännu inte sett skymten av några elefanter. Vår glada guide drar ner rutan på bilen och frågar ortsbefolkningen som vi möter om de kan dela med sig av de mest aktuella observationerna. De berättar för vår guide att de har sett elefanter passera byn tidigare under dagen. Jag och Ylva börjar dock tappa hoppet om att vi ska få se några ökenelefanter.
Nu börjar även guiden bli lite otålig men säger att han tror att de kan ha gått genom flodbädden. Han ber mig då köra av vägen för att fortsätta genom den under vintern uttorkade floden. I flodbädden finns så här års endast djup sand, stora stenar och ett och annat träd. 4-hjulsdriften är inkopplad och jakten kan börja…
Men först lite bilder från Twyvelfontain
”It´s not far now, they should be close” säger vår guide som nu även han börjar låta lite uppgiven. Vi fortsätter genom den djupa sanden och över de stora stenarna. Turen genom flodbädden som jag trodde bara skulle vara ett par hundra meter visar sig vara betydligt längre. Här finns ingen väg upp ur floden utan vi får helt enkelt sladda vidare på det svårbemästrade underlaget ett bra tag till. Samtidigt som det är himla kul och utmanande att i hög fart köra slalom mellan stenarna i den djupa sanden så början jag fundera över vad som händer om vi kör fast. Nu börjar vi verkligen undra över vad som stod i den finstilta delen av försäkringsvillkoren… Hur kunde vi över huvudtaget hamna här tänker vi båda och ber vår guide att visa oss upp på närmaste ”riktiga” väg. Elefanterna är inte längre så viktiga. Nu gäller det att ta oss och bilen helskinnade ifrån flodbädden som nu blivit ännu svårare att ta sig fram genom. En tröst är de bilspår som jag följer. Några fordon har åkt före oss utan att hamna i knipa.
Plötsligt ser jag något i gräset som rör sig, allt för litet för att vara en elefant. Det är några babianer som vandrar i det höga torra gräset. Det får duga som djurobservation den här turen. Efter en evighet kommer vi fram till en plats där vi kan köra upp ur flodbädden och vi ta oss upp på mer lättkört underlag. Vi vill gärna komma fram till nästa campingplats innan solen gått ner och nu ligger vi lite illa till tidsmässigt. Vi släpper av vår guide och konstaterar, något besviket, vi att vi inte fick se skymten av några elefanter. Vi är dock mycket nöjda att bilen fortfarande är hel och att jag nu kan titulera mig certifierad flodbäddsförare…
Kommer vi att få se några elefanter överhuvudtaget på vår resa genom Namibia? Några dagar senare har vi svaret…
Tur att vi tog med oss en egen elefant. Den fick vara med om mycket på resan…
Vi har ju ännu inte kommit till Namibias kända Nationalpark Etosha där alla stora djur finns, så vi får hålla till godo med de lite mindre djuren och alla fåglar som visar upp sig för oss.
”Det är ju för faan giraffer där nere” skriker jag ut i eufori. Så reagerar jag alltså första gången jag ser detta märkliga låghalsade djur i det vilda.
I nästan två veckor har vi rest runt i Namibia. De djur vi hittills har sett är oryx, thomsongasell, struts, zebra, babian, vårtsvin, kudo, giraff mm. I nästa inlägg beger vi oss till nationalparken Etosha där ska vi tillbringa 4 dagar och på nära håll se ännu fler djur. Vi har ju ännu inte sett några riktiga elefanter. Vi kör vidare i vår, fortfarande hela, hyrbil in i den fantastiska, vidsträckta djurparken där man stänger in människorna istället för djuren. Se blogginlägget om Etosha
Se de andra inläggen från vår Namibiaresa:
Waterberg, Windhoek och geparder