av mats.jonsson.foto@gmail.com | sep 18, 2017 | Namibia
Vilda djur i Etosha
Efter två spännande veckor av vår äventyrsresa genom Namibia är vi nu framme vid fantastiska Etosha National Park.
Etosha anses som en av världens bästa reservat med vilda djur, ett av få ställen i världen som erbjuder ”seldrive safari”. Vi besöker parken under högsäsong, Namibias vinter. Nu är det torrare och det är lättare att hitta djuren som tar sig till de många vattenhål som finns utspridda över hela parken. I Etosha lever 114 däggdjursarter. Här finns bland annat fyra av ”The big five” – Elefant, Noshörning, Lejon och Leopard. Buffel, den femte i den imponerande skaran hittar man på andra ställen i Namibia (vi såg dem i Waterberg).
Ett av de första vattenhål vi stannar vid bjuder på ett myller av djur!
Vi kör in i parken från väster via Galton gate, en av de fyra entréer som finns att välja på. Efter en liten procedur, där vi visar upp att vi har en plan för boende, betalar vi den mycket blygsamma summan av 80 NAD/dag/person samt 10 NAD/dag för bilen. 80 NAD motsvarar ca 50 SEK. Innan vi får fortsätta blir vi utfrågade av en vakt som undrar om vi har med oss vapen eller drönare. Nej svarar vi, men det räcker inte för att övertyga. Vi blir ombedda att gå ut ur bilen och vakten pekar på en väska och undrar vad vi har i den. Böcker berättar vi.
– Haha! Ni kommer inte ha tid att läsa böcker här inne, ni ska ju titta på djur, svarar vakten med ett leende. Glatt försäkrar vi honom att de böcker vi har med oss i allra högsta grad handlar om just djur. Vi fortsätter vidare in i parken med en av böckerna i högsta hugg för att i den bocka för de djur vi ser under vår fortsatta färd i det djurrika Namibia.
Vi har fyra nätter bokade på olika ställen i parken. Den första natten spenderar vi på Dolomite Camp, där efter följde Halali, Onkoshi Camp och Namutoni.
Giraff flankerad av Namibias nationaldjur oryx
När vi anländer till Dolomite Camp blir vi hämtade på parkeringen av en liten golfbil som skramlande tar oss uppför backarna till vårt boende uppe på en bergknalle. Vi trodde vi hade sett den häftigaste utsikt man kan uppleva när vi var vid Fish River Canyon. När vi öppnar upp altandörrarna på vårt boende funderar vi över om det ändå är denna utsikt som toppar vår lista.
Efter en hel del bilåkande de senaste dagarna tar vi det lite lugnare denna eftermiddag. Solen värmer gott där jag sitter på altanen och njuter av en kall öl samtidigt som blicken spanar ut över savannen. I Kikaren ser jag att det ligger dammoln över savannen en bit bort. Är det inte…kan det vara… ja, det är en hel hjord med elefanter och de är påväg rakt mot oss! I väntan på att elefanterna ska nå vattenhålet som ligger i anslutning till Dolomite Camp ser vi giraffer som sträcker sina långa halsar över trädtopparna flera kilometer bort. Gaseller, antiloper, zebror och en och annan struts visar även upp sig för oss där vi sitter på första parkett, i en sagolikt häftigt naturupplevelse.
Första lodgen i Etosha – Dolomite Camp
[columns] [span6]
En makalös utsikt från vår altan över savannen i västra delarna av Etosha
[/span6][span6]
Äntligen får vi se elefanter. En flock vandrar förbi precis nedanför vår altan.
[/span6][/columns]
11 elefanter i vattenhållet vid Dolomite Camp
Hur var det nu då med lejonen som vi berättade om i första inläggen från vår Namibiaresa? Se Namibiaresan – del 1
Vad var det för byte de smaskade på?
Lejonen hade fångat en gasell som de nu låg och tuggade på.
Vi sitter bara ca 15 meter från dessa väldiga kattdjur. Lite skraj blir man när den här blicken uppenbarar sig i sökaren
[columns] [span6]
En törstig lejonhona
[/span6][span6]
Vid ett annat vattenhål hittar vi den här vilande hanen
[/span6][/columns]
Det finns inga stängsel runt Etosha National Park. Istället är det människorna som här får finna sig i att bli inlåsta. Varje boendeområde har sin egen gate som låses vid solnedgång på kvällen för att sedan vara stängd fram till soluppgången. Etosha spänner över ett område som är ungefär lika stort som Småland. Vi har visserligen inte besökt alla vägar i Småland men säkert är att vägarna här är betydligt sämre. Den tillåtna maxhastigheten, 60 km i timmen, är helt befogad. Det är inte fel att ha med sig en karta där sträckorna mellan olika vattenhål och boenden finns angiven. Det underlättar när man ”bara vill titta liiiite till på de där djuren vid vattenhålet” och klockan börjar närma sig solnedgång. Vad som händer om man inte kommer fram i tid till sitt boende på kvällen vet vi fortfarande inte…
Här kommer ett kollage av bilder på Zebror, en av över 114 däggdjursarter i Etosha. På vissa platser ser vi flera hundra zebror komma strövandes bara några meter från vår bil. Det blir inte alls långrandigt, hehe!
De här zebrorna poserar som om de visste att de gör sig bra som tavla
[columns] [span4]
[/span4][span4]
[/span4][span4]
[/span4][/columns]
Ylva på väg mot horisonten på Etosha Pan. Här är det tillåtet att gå ur bilen. Man såg liksom på håll om det kom ett hungrigt rovdjur…
Vi har tagit fikarast vid ett vattenhål och blir underhållna av en flock Impalor. De skuttar, de stångas, de bråkar och helt plötsligt börjar alla i full fart springa runt det lilla vattenhålet. Vi sitter i vår bil och bara njuter av skådespelet och av att vara de enda människorna som ser detta skådespel just här och nu.
Stångade impalor
[columns] [span6]
Vi fick se en uppvisning i höga hopp när impalorna studsar runt vattenhålet
[/span6][span6]
Impalor bildar snyggt mönster där de står i en flock vid ett vattenhål. Strax därefter börjar showen.
[/span6][/columns]
Stay in your car, Don’t litter, Don’t feed the animals, Drive slow. De restriktioner som gäller i parken är förvånansvärt få men självklara.
Tripp, trapp, trull i giraffernas värld
Tack vare stor nederbörd under sommaren var det väldigt frodigt på sina håll i det annars ganska torra Etosha
[columns] [span6]
Några Sydafrikansk koantiloper står och njuter av solnedgången. Jag gillar att solen glimmar i ögat.
[/span6][span6]
Gnuer på vandring till vattenhålet
[/span6][/columns]
I Etosha lever över 2000 elefanter. Vi såg inte alla men väldigt många och flera väldigt nära.
De väldiga djuren går rakt emot oss och bilen framför börjar backa…
[columns] [span6]
Några elefanter släcker törsten i ett av nästan 60 vattenhål i Etosha
[/span6][span6]
En häftiga känsla att komma så nära djuren, som den här elefanthannen
[/span6][/columns]
Det är verkligen en häftig känsla att i egen hyrbil åka runt och titta på alla djur. En 4×4 med hög frigång är nödvändig om man ska kunna njuta av färden i Etosha eftersom standarden på de grå vägarna är ganska ojämn. Man kan även åka med på guidade turer i större bilar. Vi väljer dock att åka runt själva, kanske missar vi något djur, men vi kan stanna var vi vill och hur länge vi vill, tills solen gått ner alltså. Med bra broschyrer, böcker och kartor tar vi oss lekande lätt fram i parken. Man delar gärna med sig av sina upplevelser turister emellan och kan på så sätt få tips om vilka djur som finns var.
[columns] [span4]
Släpper ratten och byter den mot kameran för en stund.
[/span4][span4]
En stor struts kommer gåendes på vägen
[/span4][span4]
Övergångsställe i Etosha, här har fotgängare företräde
[/span4][/columns]
Naturen är vacker även utan djur
Ska man bo inne i parken bör man planera sin vistelse i god tid. På etoshanationalpark.org fyller man i ett formulär för att göra sin reservation. Vi fick tänka om lite eftersom de boenden vi önskat var fullbokade trots att vi bokade ca 6 månader i förväg. Boendet blev därmed även lite dyrare än vi från början tänkt oss. Efter några turer via mail hade vi boenden i Etosha klara och vi kunde fortsätta boka övriga boenden på vår turné.
[columns] [span4]
Med hjälp av fötterna och snabeln rycker elefanten upp den taggiga busken
[/span4][span4]
”Vad lång du har blivit min son” säger giraffmamman till sitt giraffbarn
[/span4][span4]
Plask och lek i vattenhålet vid Olifantsrus
[/span4][/columns]
Vattenhålet vid Olifantsrus Camp. Här hade vi gärna bott men det var fullbokat
[columns] [span6]
Ylva fotograferar fåglar och zebror från gömslet i Olifantsrus
[/span6][span6]
Ylva hittar en fågel i den leriga vattenpölen
[/span6][/columns]
I Etosha finns över 300 fågelarter. Vi såg några av dem.
[columns] [span4]
Svartskuldrad glada
[/span4][span4]
Lilabröstad blåkråka samsas med grönglansstare
[/span4][span4]
Svartbukig trapp
[/span4][/columns]
Porträttbilder på några av alla djur vi såg i Etosha
[columns] [span4]
Elephant
[/span4][span4]
Springbook
[/span4][span4]
Lion
[/span4][/columns]
[columns] [span4]
Zebra
[/span4][span4]
Impala
[/span4][span4]
Kudo
[/span4][/columns]
[columns] [span4]
Giraffe
[/span4][span4]
Oryx
[/span4][span4]
Tawny eagle
[/span4][/columns]
I Etosha finns världens största population av spetsnoshörning. Vi hade ännu, efter tre dagar i Etosha, inte sett några noshörningar i dagsljus. Vi såg visserligen en noshörning vid vattenhålet i Namutoni men vi ville ju gärna se dem dagtid och mycket närmare. När man spanar och spejar efter noshörningar är det lätt att bli lurad av de stora grå termitbon som finns i oändligt antal i Etosha.
– Om det där i busken där borta till höger är ett termitbo då har det både svans och horn, ropar Ylva högt när vi är på väg till ett vattenhål en eftermiddag. Jag stannar bilen, drar ner bilrutorna och fascineras av detta häftiga djur. Helt ensamma på vägen sitter vi länge i bilen och tittar. Efter en stund börjar den röra sig mot oss och vi ser att den väldiga noshörningshonan med de gigantiska hornen också har en unge med sig. Underbart!
Äntligen fick vi se en spetsnoshörning och som bonus även en unge
[columns] [span6]
Noshörningen kom sakta närmare men efter en timmes bekantskap med denna skönhet var vi tvungna att vända tillbaka till campen innan solens nedgång.
[/span6][span6]
Klicka på bilden. Hittar du noshörningen? Här gömde den sig bakom buskarna när Ylva fick syn på den.
[/span6][/columns]
[columns] [span6]
En ensam hyena strök omkring bland taggiga buskar i kvällsljuset
[/span6][span6]
Gnuer i morgonljuset
[/span6][/columns]
[columns] [span6]
Flera av camperna har sina egna vattenhål. I Halali kan man bekvämt sitta och titta på djuren dygnet runt
[/span6][span6]
Tystad och stillhet råder bland människorna som sitter och beundrar denna noshörning vid vattenhålet i Halali
[/span6][/columns]
Sista natten i Etosha, fantastiska Onkoshi med vy ut över Etosha Pan
[columns] [span6]
Badkar inomhus och dusch utomhus. Väggen bestod av tältduk vilket gjorde att man kunde lyssna till många spännande läten på natten.
[/span6][span6]
Vyn från sängen var helt ok
[/span6][/columns]
[columns] [span4]
Här är lodgerna byggda på stockar i den häftiga miljön i östra delarna av Etosha. Vår bil står till vänster.
[/span4][span4]
Det såg inbjudande ut men morgonen var kall och likaså vattnet i poolen
[/span4][span4]
Restaurangen ligger även den fantastiskt vackert vid den uttorkade sjön Etosha Pan
[/span4][/columns]
Men girafferna då…
Vattenhålet Klein Namutoni blev en favorit med vattenhålet i ögonhöjd
[columns] [span6]
Vattenhålet Twee Palms
[/span6][span6]
Och så fick jag äntligen min bild på en giraff i solnedgången och den dagen var fulländad.
[/span6][/columns]
Några lejonhonor som smög runt i gräset väckte vår uppmärksamhet. Vi satt länge i bilen och hoppades få se jakt. Något besvikna var vi tvungna att bege oss för att inte missa stängningsdag vid vår boende.
En lejonhona på spaning efter byte. I parken finns 200-300 lejon
[columns] [span6]
Lila sträcka i norra Namibia visar våra 4 dagar i Etosha
[/span6][span6]
Efter 4 dagar i Namibias största turistattraktion, Etosha lämnar vi denna fantastiska park. Vi fick många häftiga upplevelser och fick se mycket fler djur än vi vågat hoppas på. Synd bara att vi inte fick se några geparder eller leoparder, men de får vi se nästa gång vi åker hit…
[/span6][/columns]
Vill du se de andra inläggen om vår resa till Namibia.
Resa till Namibia – 1
Sossusvlei – Resan till Namibia del 2
Namibiaresan – del 3
av mats.jonsson.foto@gmail.com | sep 17, 2017 | Namibia
Vi har upplevt unika landskap, vild natur, vilda djur och ändlösa horisonter under två och en halv vecka. Namibia är dubbelt så stort som Sverige men med bara 2 miljoner innevånare och vi har börjat älska de stora vidderna och det glest befolkade landskapet. Vår Namibiaresa börjar närma sig slutet och det känns lite vemodigt när vi lämnar Etosha och de intensivt täta mötena med vilda djur. Men innan vi lämnar detta enastående häftiga land ska vi bland annat hinna med att besöka Waterberg National Park, en helt magiska platå, träffa geparder på nära håll samt tillbringa en förmiddag i huvudstaden.
Vi far upp och ner på den lilla och svårframkomliga vägen till vårt boende i Ohange. Med min numera vana hand styr jag galant vår 4×4 Toyota Hilux förbi alla hinder på vägen. Plötsligt springer en sabelantilop över vägen. Check på den säger vi och kryssar i vår bok!
Ohange har specialiserat sig på lodger men har en campingplats att hyra ut. Någon har varit här och eldat i donkeyn så att vi får varmvatten när vi anländer. Innan mörkret lägger sig över området hinner vi med att se några gnuer, impalor, pärlhöns, hornbills och en struts. När vi inte längre ser lyssnar vi även till några vårtsvin som grymtar och bökar i jorden i några buskar en bit bort.
Morgonkaffet smakar gott när vi ligger kvar en stund i gryningen under våra täcken med tältduken öppen. Med kikaren i beredskap hoppas vi få se några djur uppenbara sig mellan träden i det höga gräset. Vi ser en del morgonpigga fåglar och lyssnar till dess ljuva musik. En underbart skön start på denna dag.
[columns] [span6]
Spanar ut från tältet på taket om vi ser några djur i gryningen
[/span6][span6]
Här finns dusch, toalett, grill, handfat, tak över huvudet endast för oss. Taget från andra hållet av tältet.
[/span6][/columns]
Vi ville ju så gärna se leoparder och geparder när vi var i Etosha, men de skygga kattdjuren gömde sig väl för oss. Vid staden Otjiwarongo svänger vi av stora vägen B1 och skumpar istället fram på en rödfärgad grusväg i över en timme. Väl värt tiden!
Vi ska bekanta oss med världens snabbaste däggdjur – geparden. För 100 år sedan fanns över 100 000 geparder i världen, nu finns bara ca 8 000. För att bevara det utrotningshotade kattdjuret bedriver Cheetah Conservation Fund forskning och utbildning för att rädda arten. Man tar bland annat hand om och föder upp föräldralösa ungar. Verksamheten är genuin och vi får mycket information om det arbete som bedrivs. Klockan 14 varje dag är det dags för mat och vi tittar på när geparderna äter lunch innan vi åker på en guidad tur i flera av hägnen.
Här föder man även upp och tränar boskapshundar som ska jaga bort geparder. Hundarna lever med sin boskapsflock och vaktar den väl. På så sätt minskar man risken att geparder ger sig på tamboskap och att bönderna skjuter katterna. Ett mycket intressant besök och det känns så bra att stödja denna organisation.
Lunchtid för geparderna i Cheetah conservation fund. Gillar solens strålar i ögat
Geparden – värdens snabbaste däggdjur kommer upp i hastigheter runt 110 km. Den här honan hade dock inte så bråttom. Hon är den äldsta i flocken.
Mörkret har lagt sig över Waterberg när vi rullar in genom parkens grindar. En trevlig yngre man tar betalt av oss och berättar att det tar ca en timme att åka till campingen härifrån och att de stänger om 10 minuter. Vi suckar trött och funderar på hur vi ska lösa boendet i natt, när han säger ”Just kidding, it is only 100 meters” och skrattar. Roade av den namibiska humorn, som vi fått smaka på många gånger under resan, fortsätter vi de hundra metrarna för att checka vi in på Waterberg Plateau Camping. Campingen ligger strax nedanför platån. Att åka bil på en namibisk campingplats i mörker är inget att rekommendera. Efter en stunds letande hittar vi till slut en plats i mörkret, men egen grillplats och nära till faciliteter som kök, toaletter och dusch. På toaletterna hittar vi spindlar stora som de gamla femkronorna (stora som grytlock enligt Ylva) och ett stort antal geckoödlor. Varningstexter sitter överallt ”Stäng dörrarna eftersom babianer strövar omkring i området”. Det är spännande att campa i Namibia!
Waterbergplatån med häftig utsikt över det i övrigt platta landskapet
Vår resan är fylld av höjdpunkter. Waterberg är en av dem. Denna väldiga platå som tycks uppskjuten ur jorden, reser sig över 200 meter över savannen är 50 km lång och 16 km bred. Dess branta sidor målade med intensivt färgade lavar i många olika färger. Området är nationalpark sedan 1972 och i mitt tycke ett måste om man ska åka till Namibia. Berget består av sandsten och här finns flera av de stora afrikanska djuren såsom både spets- och trubbnoshörning, buffel och giraffer. Waterberg är även känt för sin rika flora och ligger dessutom på bekvämt avstånd från huvudstaden Windhoek.
[columns] [span6]
Babianer i stora flockar rör sig i området. De gör allt för att komma över nåt att äta och kan därför bli ganska aggressiva.
[/span6][span6]
Damara dik-dik, Namibias minsta antilop med en mankhöjd på bara 40 cm. Förmodligen den sötaste också.
[/span6][/columns]
[columns] [span6]
Färgglad sandsten i Waterberg. Den blå är jag.
[/span6][span6]
Giraffer i morgonljuset med Waterberg plateau i bakgrunden
[/span6][/columns]
Lite kvällsfotografering med månen som ljuskälla
Klockan 06.00 är vi på plats vid receptionen. Nu ska vi ut med de statligt ägda NWR’s (Namibian Wildlife Resort) egna guidade turer. Med vår guide och en gäng spanjorer åker vi upp på platån och har förhoppningar om att få se noshörningar och bufflar på nära håll. Redan efter några minuter, ser vi giraffer, antiloper och vårtsvin innan solen ens gått upp. Dagen innan vandrade vi upp på berget men man har endast tillgång till en liten del av Waterberg till fots. För att få tillträde uppe på platån krävs en guide.
Fleeceponshon vi får låna kommer väl till pass i den kyliga morgontimmen när vi far fram i den röda afrikanska jorden i den öppna bilen. Efter flera besök vid tomma vattenhål ser vi till slut en flock med bufflar på håll. Vi såg inga noshörningar men vi fick en god frukostpåse och en häftig upplevelse på Waterberg platå.
Den guidade turen börjar, som vanligt i Namibia, före soluppgången
[columns] [span6]
En magisk morgon med giraffer i soluppgång
[/span6][span6]
Waterberg wilderness, ett av många riktigt häftiga boenden i Namibia
[/span6][/columns]
Plötsligt hör vi ljud från djur och grenar som knäcks i skogen. Vi tittar upp mot berget. Inte alls långt ifrån oss går några kudo antiloper. De står varsamt kvar och tittar på oss lika nyfiket som vi tittar på dem. Vi har tagit en kvällspromenad på Porcupine (piggsvin) Highway, i en miljö helt olik alla andra miljöer vi sett i Namibia. Här växer enorma träd i ett frodigt landskap omgivet av Waterbergs mäktiga sandstensklippor.
Fler ljud – babianer skriker och vrålar. Ljuden blir starkare och det är tydligt att det inte är något litet gruff, de är riktigt ilskna. Vid vårt boende förra natten varnade man för att babianer kan vara aggressiva mot människor. Ljuden kommer närmare och vi kan se en hel flock som far upp och ner i träden och vrålar ut sin ilska. De kommer närmare i rasande fart. Det börjar bli mörkt och vi vill ju inte ha en flock vildsinta babianer jagande hack i häl. Vart ska vi ta vägen? Vi tar upp var sin trädgren från marken så att vi kan försvara oss om de skulle anfalla. Anfallet uteblev och babianerna tystnar och sätter sig ner i det höga gräset ett femtiotal meter ifrån oss. Vi vandrar vidare, i lite högre tempo och med betydligt högre puls…
Kvällsljuset blir magiskt och innan vi kommer tillbaka till lodgen har vi lagt ifrån oss trädgrenarna och vi hinner också se några mindre vildsinta djur. Antiloper och damara dik-dik smyger omkring i skymningsljuset.
Det blir en vacker och spännande kväll som avslutas med en delikat middag på lodgen, Waterberg Wilderness lodge. När vi sitter och äter på kvällen får vi höra att babianerna inte alls är aggressiva här. Aporna hade förmodligen en intern fight om en smaskig skorpion eller nåt sa en av de anställda vid lodgen när vi berättade om kvällens strapatser. I våra minnen kommer dock dessa babianer vara farligaste aporna i världen. Minnet av kvällens promenad blir liksom lite mer spännande då…
Ylva fotograferar de Kudo som vi bekantar oss med på vår kvällspromenad i Waterberg Wildernes lodge
Likt ett paradis på jorden samsas här gigantiska träd och växter ihop med massor av djur, omgivna av Waterbergs färgglada sandstensklippor. Hittar du Ylva bland träden?
Sista kvällen i det vilda Namibia. Magisk!
Även denna morgon samlas vi tidigt för en guidad tur. Denna gång tills fots från Waterberg Wilderness lodge. Vi får lära oss mycket om Namibias flora och fauna av vår engagerade guide Foreman. Bland annat hur man kan se på spillningen om det är från en trubbnoshörning eller en spetsnoshörning. Det är spännade att gå omkring på Waterbergs platå och se färska spår av djur som noshörningar och bufflar. Vi ser dock inte så mycket djur men vi får se uppleva fantastiska vyer ut över savannen.
[columns] [span6]
Foreman visar hur spillningen från en trubbnoshörning ser ut
[/span6][span6]
Waterberg
[/span6][/columns]
Foreman berättar vad vi ser från Waterberg plateau, 200 meter öven savannen
[columns] [span6]
Häftiga formationer i sandsten på Waterbergs platå
[/span6][span6]
I fyra timmar vandrar vi omkring på Waterberg och lär oss massor om Namibias djur och växtliv
[/span6][/columns]
Efter en 4 timmars vandring är det skönt med ett svalkande dopp i den vackert belägna poolen. Som sällskap har jag tre surikater, gjorda i sten
Vid vägen satt denna filur på ett termitbo och pillade på ett frukt
Sista etappen på vår resa är huvudstaden Windhoek. Med sina 330 000 innevånare är det Namibias överlägset största stad. Vi stannar här en natt och hinner med en halv dag i stadens centrala delar. Windhoek har en mysig stadskärna och vi passar på att shoppa lite handarbete i Namibia Craft Centre.
[columns] [span6]
Vy över Windhoek från vårt hotell
[/span6][span6]
I Namibia är man stolta över sitt hantverk och i Windhoek finns det mycket sådant. Här Namibia Craft Centre
[/span6][/columns]
Windhoek mest kända motiv – Christchurch
[columns] [span6]
Sista etappen på vår resa är grön
[/span6][span6]
3 fantastiska veckor är över och det är dags att flyga tillbaka hem. Den färden börjar på flygplatsen i Windhoek och via Johannesburg, Amsterdam och 24 timmar senare landar vi i vår hemstad Linköping, med massor av minnen i resväskan.
Se de andra inläggen från vår Namibiaresa:
Fish River Canyon – Luderitz
Sossuvlei – Naukluft
Swakopmund – Damaraland
Etosha National Park
[/span6][/columns]
av mats.jonsson.foto@gmail.com | maj 11, 2017 | Portugal, resebloggen
”Ska ni till Lissabon? Då får ni inte missa Sintra”. De hade vi båda hört och läst. Vi avsatte en helgdag för ett besök i staden som är upptagen på Unesco’s världsarvlista. Vi tar tåget från den vackra stationen Rossio i centrala Lissabon och ca 40 minuter senare rullar vi in på den ännu charmigare stationen i Sintra. Lite dåligt pålästa om var vi ska ta vägen följer vi strömmen av folk mot centrum, men det visar sig att alla går åt olika håll.
[hcolumns]
[columnhelper col-md-6]
Ylva i porten in till den vackra stationsbyggnaden Rossio i centrala Lissabon
[columnhelper col-md-6]
Sintra med på Unescos världsarvlista. I bakgrunden syns Palácio Nacional de Sintra med sina typiska 2 vita skorstenar.
[/hcolumns]
Redan vi ankomsten till Sintra station får man ett positivt intryck av staden.
Centrala Sintra med den Moriska borgen vakandes över staden på berget Serra de Sintra
Slottet Pena och den kringliggande parken var det vi visste att vi absolut ville se. Hur vi skulle ta oss dit hade vi inte koll på så vi vinkar till oss en Tuk-tuk och frågar om vi kan få skjuts upp till slottet. Den trevliga mannen bakom styret insisterar på att ta oss med på en guidad tur. Vi antar erbjudandet och puttrar omkring på berget Serra de Sintra och i byn Sintra i detta charmiga fordon. Stundtals får vi känslan av att vi måste hoppa av och skjuta på fordonet som har det väldigt jobbigt i de branta uppförsbackarna. Vi far hit och dit och stannar med jämna mellanrum och blir ombedda av kliva av och fotografera. Farbrorn noterar inte helt oväntat vårt fotointresse eftersom vi sitter med var sin Canon systemkamera i knät. Jag med vidvinkeln och Ylva med teleobjektivet. Vi kompletterar varandra bra!
På turen får vi bl a annat, över en mur på håll, se Monserratepalatset. Vi far förbi en mur och ett grå slottsliknande hus med tinnar och torn. Detta visar sig vara Quinta da Regaleira. Slott och park taget från sagornas värld. Tyvärr hann vi inte med att besöka stället, det får bli nästa gång. På den en och en halvtimme långa färden skådar vi diverse utsiktsplatser, trädgårdar och slott samtidigt som vi får berättat för oss lite historia kring Sintra och dess omgivningar.
Stadshuset i Sintra
En trevlig åktur med en Tuktuk på berget och i Sintra
En av många vackra skapelser längs vägen på berget Serra de Sintra
Vår lite försynta chaufför tar oss genom många små gator på den guidade turen
Monserratepalatset ska också vara värt ett besök. Vi valde dock bort det och kikade endast på lite avstånd.
[hcolumns]
[columnhelper col-md-6]
Quinta da Regaleira från utsidan.
[columnhelper col-md-6]
En någon ful gubbe som hotfullt tittar ner på alla som passerar genom en port i slottet Pena
[/hcolumns]
Efter att ha skumpat omkring i en tuk-tuk i en och en halv timme kommer vi fram till Palacio Nacional da Pena. Vi har läst att man inte ska besöka Sintra på helger eller under sommarmånadena, det är då fullt med folk och köerna är oändliga, idag är det ”bara” massor med folk. Eftersom vi är här en måndag i mitten av april tar det bara fem minuter innan vi har biljetterna i handen till en kostnad av 14 EUR. Ett tips är att köpa biljetter på nätet så slipper man kön. Inne på området finns både caféer och restauranger.
Från början låg här ett kloster och i flera hundra år var det endast några munkar som höll till här. Klostret förstördes i den stora jordbävningen som drabbade Portugal 1755 då över 100 000 människor dog. Det moderna slottet som det ser ut idag är från mitten av 1800-talet och lät byggas av Ferdinand II som sommarbostad åt den kungliga familjen. Skaplig sommarstuga vill jag lova.
Ganska snart kände jag att jag ägde stället
Jag har alltid fascinerats av slott. När jag var ca 10 år hade jag sparat ihop pengar till en borg i Lego. Den var gul och den gula färgen på slottet Pena gav mig lite flashbacks från min barndom. Jag blev som barn på nytt när vi knallade omkring överallt i och runt det mest fantastiska sagoslott jag någonsin har skådat. Vi letade motiv med våra kameror från alla vinklar och vrår, och det är minsann en hel del här. Tyvärr är det svårt att få till bra bilder med så många människor överallt. Vi styr i stället kosan i riktning mot the High cross, en utsiktspunkt som ligger några kilometer längre bort på berget. Efter några timmar i skogen och besök i Cameliaparken och Sjöarna dal återvänder vi till slottet. Där vi äter några mackor på caféet som har en fantastisk utsikt över nejden och Atlanten.
Nu har det mulnat till och dagen blivit till sen eftermiddag så folkmängden avtar och vi går ”all in” med fotograferingen. Här finns hur mycket så helst. Så mycket att vi helt glömmer av att vi även betalat entré till det andra fascinerande slottet på berget Castelo dos Mouros. När vi inser att vi inte kommer att hinna dit förrän de stänger fortsätter vi att jaga häftiga motiv på slottet Pena.
Förpackningen på mitt legoslott i början av 80-talet
[hcolumns]
[columnhelper col-md-6]
Färgglada slottet Pena på innergården
[columnhelper col-md-6]
Utsikten är fantastisk var man än befinner sig på slottsområdet
[/hcolumns]
Framåt sen eftermiddag hade antalet besökare minskat avsevärt och helt plötsligt kunde man fota utan att en enda människa kom dem på bild. De hade också blivit molnigare, vilket ger mer stämningsfulla bilder.
Häftigt att man byggt in slottet i berget.
Vi går igenom de interiöra delarna av slottet och här varierar det verkligen. Mycket pråligt och en hel del ganska smaklösa ting har man samlat ihop i vissa rum medan andra är fantastiskt vackra. Utsikterna genom fönstren är enastående i hela slottet.
Matsalen i slottet var minst sagt smyckad från golv till tak
[hcolumns]
[columnhelper col-md-6]
Vi gick en runda inomhus och där hittade vi denna något underliga lampfot
[columnhelper col-md-6]
En taklampa föreställandes blommor och blad, kanske vore nåt att ha hemma.
[/hcolumns]
[hcolumns]
Klara färger
[columnhelper col-md-6]
Välflätat slott
[columnhelper col-md-6]
[/hcolumns]
Det fanns en hel del islamiska inslag i arkitekturen, bl a den här porten
Parken med sin härliga mystik och frodiga grönska är stor. De många backarna gör promenaden här till ett bra träningspass. Ett pass väl värt ett besök. Vi tog oss hela vägen upp på berget till the High Cross varifrån vi har en vidunderlig utsikt över parken, slottet, havet och man kan en klar dag se ända till Lissabon. På väg tillbaka till slottet passerade vi grottor, gigantiska träd, en park med kameliaträd samt flera häftiga utsiktsplatser.
Vackra frodiga miljöer i parken kring slottet Pena
[hcolumns]
[columnhelper col-md-6]
Vägen till high cross går genom lummiga miljöer med vackra stenläggningar
[columnhelper col-md-6]
Jardin de la Camelias. En del i den stora parken heter Cameliaparken
[/hcolumns]
Sjöarnas dal i Pena parken. Det vilade en mystisk stämning över platsen
I andra ändan av parken ligger High cross på en höjd. Härifrån kan man se ända till Lissabon
Fotografering av slott längst ut på en klippa kräver både balans och koncentration
Castelo dos Mouros smälter in i miljön på berget Serra de Sintra
Efter ett antal timmar vid slottet och i parken passerar vi ut genom portarna, trötta i benen men nöjda med upplevelserna. Det tar inte en sekund innan vi blir erbjudna att åka bil till stationen. För 5 EUR får vi en hisnande färd genom de trånga gatorna nedför berget. Stundtals trodde vi inte att vi skulle överleva färden. Några minuter senare kliver vi, på skakiga ben, av från det öppna fordonet. Vi väljer att strosa runt i de centrala delarna av charmiga Sintra i väntan på nästa tåg tillbaka till Lissabon.
Full fart nerför backen…
En skön promenad i den mysiga byn Sintra
Tillbaka på Stationen Rossio i Lissabon
En dag med många intryck på näthinnan. Jag trodde att slottet Neuschwanstein var det häftigaste slottet i Europa men nu har jag bytt åsikt. Pena slår det Bayerska slottet, kanske inte med hästlängder, men med flera meter, Hmm?!
Lite nyfikna på hur de andra slotten och dess parken var är jag lite besviken på mina förstudier av Sintra. Hade gärna hunnit med lite mer om vi hade planerat dagen bättre. Men vi får helt enkelt en stor anledning att åka tillbaka. Hur som helst är vi väldigt nöjda upplevelserna och med bilderna från Sintra och dess omgivningar. Hoppas ni som läser den här bloggen tycker att bilderna är så bra att ni helt enkelt blir sugna på att besöka Sintra. Vårt råd. ÅK DIT!
Läs även om dagarna i Lissabon…
av mats.jonsson.foto@gmail.com | maj 1, 2017 | Portugal, resebloggen
Wow, sa vi samtidigt när vi kommit upp till Miradouro de São Pedro de Alcantara. I Lissabon finns fler vackra utsiktsplaster än i någon annan europeisk stad och dessa miradouros gör ingen besviken. Härifrån ser man havet, eller egentligen floden Tejos utlopp i Atlanten, och hustaken som klättrar uppför kullarna i Portugals vackert kuperade huvudstad. Precis som Rom så kallas den ”De 7 kullarnas stad”.
Med var sin kamera och benen fulla av spring kom vi, efter några underbara dagar, hem med massor av fina bilder. Nyfiken på Lissabon? Här är massor med tips på saker att se och göra i Lissabon. Häng med!
Miradouro de São Pedro de Alcantara, en av Lissabons många fantastiska utsiktsplatser. Här finns skuggande träd, fontäner, lekplatser, café och restauranger och man behöver inte gå uppför backarna – det finns spårvagn!
A room with a view! Det önskade vi oss på hotellet och gissa om vi fick vår önskan uppfylld?! Vårt rum ligger på översta våningen med utsikt över torget Rossio. Varje morgon ser vi solen glida upp bakom berget och färga himmelen i varma färger och för att sedan skölja sina strålar över resten av staden. Solens strålar värmer genom våra öppna fönster, ett underbart sätt att vakna med staden. Det kyliga vårväder vi lämnade hemma känns väldigt avlägset.
Varje morgon ser vi solen glida upp bakom berget och färga himmelen i varma färger och för att sedan skölja sina strålar över resten av staden
Vi njuter av god hotellfrukost som avslutas med mycket goda bakverk (som extra energi). Vi väljer våra fötter som färdmedel i stället för spårvagnar som annars går kors och tvärs genom staden. Spårvagnarna är ett pittoreskt inslag på gatorna i Lissabon. Pling, Pling! Naturligtvis jagade jag dem som villebråd. Har ju sett många bilder på dessa gula, gröna, röda fordon som drar runt i Lissabon, backe upp och backe ned. Jag följde spårvagnarna med kameran och panorerade, fotograferade i motljus, i uppförsbacke med massor människor framför, tomma gator utan människor, trådarna i luften, spåren i marken. Ja, från alla vinklar helt enkelt. Saknar du någon bild här? Kontakta mig, den finns garanterat i mitt arkiv.
[hcolumns]
[columnhelper col-md-6]
Slalomliknande spårvagnsspår på Lissabons gator. Här i stadsdelen Baixa
Lissabon lutar. Syns det?
[columnhelper col-md-6]
[/hcolumns]
Spårvagn – grön linje, vid Torget Praça Luís de Camões. Ska den ta spåret till höger eller spåret till vänster? Vad pratar duvorna på tråden om?
Pling, pling! Spårvagn vid Alfama – i full fart!
Gågatan Rue Augusta är fylld av liv och rörelse där gatuförsäljare, butiker och restauranger slåss om uppmärksamheten. Vi går inte många meter mellan erbjudandena om ”Typical portuguese food”. Shoppingutbudet är bra i staden om man är intresserad av sådant. I slutet av gatan ligger det väldiga torget Praça do Comércio. Fortsätter man för långt på andra sidan torget blir man blöt om fötterna, för där tar floden Tejo vid.
En selfiestick! Någon? Det och mycket annat kan man köpa på den livliga gågatan Rue Augusta
Den mäktiga triumfbågen vid torget Praça do Comércio. Den byggdes 1873 som ett minnesmärke till återuppbyggnaden efter den stora jordbävningen 1755.
Det väldiga torget Praça do Comércio omgivet på 3 sidor av de imponerande arkaderna och här triumfbågen.
Cais de Colunas. Gatumusikanter, konstnärer, försäljare och caféer ryms på den folkfyllda strandpromenaden denna söndag. Eller så hittar man sin egen lilla plätt…
Våra ögon rör sig runt i alla väderstreck. I Lissabon finns verkligen något att se överallt. Husen som klättrar uppför kullarna, med vackra kaklade mönster, nåja, allt kakel är inte vackert men häftigt att beskåda. Man får heller inte glömma bort att titta ner. Ingen annan stans har jag skådat så många torg och trottoarer utsmyckade med gatstenar i så häftiga mönster. Skulle kunna göra en bloggsida bara om kakel- och gatumönster från Lissabon. Men det tänker jag inte göra! Ni får se några bilder här.
Titta upp!
Husfasad av kakel
Snidade balkongräcken, gatlyktor och kaklade husfasader – Lissabon!
Glöm inte att titta ner!
[hcolumns]
[columnhelper col-md-6]
På torgen i Lissabon sätter man sina fötter på detaljrika gatstensmönster. Här Praça Luís de Camões.
[columnhelper col-md-6]
Glöm inte att titta ner, inte för att undvika hundbajs utan mer för att skåda de vackert mönstrade trottoarerna
[/hcolumns]
Det är ganska lätt att hitta i Lissabon. Floden ligger åt söder, berg och kullar med hållpunkter omger de centrala delarna. I de många trånga gränder och gator går vi visserligen vilse men helt plötsligt når vi ett vackert torg eller ser ett torn vi känner igen på en höjd, och då vet vi var vi befinner oss igen. Lätt som en plätt! Vill man inte gå vilse kan man alltid ta en spårvagn, buss eller tunnelbana.
Vi ser väldigt få svenskar i staden. Fler borde hitta hit till denna pärla av Europeiska städer.
Språket då? Vi förstår ingenting av portugisiskan men engelska fungerar alldeles utmärkt.
[hcolumns]
[columnhelper col-md-6]
Vy från Miradouro de Santa Luzia ut över myllret av gränder i Alfama
[columnhelper col-md-6]
Bairro Alto. Branta gator – bra för vaderna!
[/hcolumns]
[hcolumns]
Fantastiska Vyer i Lissabon
[columnhelper col-md-6]
Man går och går uppför backarna, men man får sin belöning!
[columnhelper col-md-6]
Gata upp och gata ner och så upp igen
[/hcolumns]
[hcolumns]
Portugiser är väldigt stolta över sin Fadomusik. Många restauranger och barer bjuder sina gäster på underhållning varje kväll. Vi väljer att njuta av fadomusiken som spelas i affärer, i gathörn och på torg och som skapar en härlig stämning i staden. Det ligger en slags skön atmosfär över Lissabon. Den följer oss vart vi än går.
Utsiktsplatser finns det som sagt gott om i Lissabon. Naturligtvis söker vi upp flera av stadens höjdpunkter. Vi är inte ensamma om och att sitta och njuta av ett glas portvin eller en sangria eller en cappuchino och samtidigt blicka ut över staden.
En utsiktsplats sticker ut något eftersom den till skillnad från de övriga inte ligger naturligt på någon av de 7 kullarna. Den heter Elevador de Santa Justa och sägs ha ritats av en av Eiffels lärlingar. En spännande skapelse med hiss från gatunivå eller gångbro till utsiktsplatån med 360 gradig vy.
Mitt resetips! Ta reda på när solen går ner och se till att vara på rätt ställe! Det här var rätt ställe.
Vi såg till att planera in en solnedgångsupplevelse från Elevador de Santa Justa. Mitt resetips! Ta reda på när solen går ner och se till att vara på rätt ställe!
Gångbron till häftiga utsiktstornet Elevador de Santa Justa. Tornet sägs har ritats av en av Eiffels lärlingar
Elevador de Santa Justa. Man kan gå uppför backarna om man inte vill betala för hissen. Men de sista våningarna i den smala trappan kommer man inte undan och de är en upplevelse i sig.
[hcolumns]
[columnhelper col-md-6]
Elevador de Santa Justa. En märklig utsiktsplats mitt på gatan!
[columnhelper col-md-6]
Tvättlinor och spårvagnskablar i en salig blandning vilket man ser om man vänder blicken uppåt.
[/hcolumns]
[hcolumns]
[columnhelper col-md-6]
Elledningarna till spårvagnarna bildar mönster i luften. Kul tycker vi!
[columnhelper col-md-6]
”Titta, en tom gata med spårvagnsspår. Hoppas det kommer en spårvagn snart” Jag ställer kameran in och förbereder mig. Man behöver inte vänta så länge mellan spårvagnarna. 5 minuter senare kom…en röd…
Castelo São Jorge
Likt en riddare springer jag omkring och på den häftiga borgen och letar efter min sköna prinsessa (läs Ylva). De många tornen, spännande gångarna, trånga trapporna och fantastiska utsikten i fyra väderstreck sätter igång fantasin.
Vi väljer att gå upp hit på kvällen, då är det mindre med folk och ljuset är sagolikt vackert.
Vy ut över stadens västra delar från den moriska borgen Castelo de São Jorge
Ylva tittar ner över staden i underbart kvällsljus och ser även vårt hotell
[/hcolumns]
På väg ner från borgen känner vi oss hungriga och vi letar efter något att äta. Utbudet är stort. I vart och varannat gathörn finns det restauranger och caféer. Vi slår oss ner vid ett bord, som står lite instabilt på gatstenarna, i en trång gränd där kyparna springer in och ut över gatan. Stämningen är lika god som maten. Överlag är maten något billigare än hemma och vår erfarenhet av denna helg är att kvaliteten varierar.
Mätta och belåtna knallar vi vidare nerför backarna i de mörka gränderna.
[hcolumns]
Påfåglarna vid borgen Castelo de São Jorge verkade vilja gömma sig från turisterna högt uppe i träden
[columnhelper col-md-6]
[columnhelper col-md-6]
Även ruffiga kvarter har sin charm.
[/hcolumns]
Klotter/graffitti är ett vanligt inslag på Lissabons gator
[columnhelper col-md-6]
I en av gränderna vänder jag blicken rakt uppåt och ser detta motiv.
Här ligger portarna nära. Nr 65 har fått lite mer utrymme, kanske för att den är blå?
I Bairro Alto finns gott om restauranger. Här ska vi äta dagens fisk.
Avenue da Liberdade är väl värt en promenad
Världsutställningen i Lissabon 1998
En dag provar vi Lissabons tunnelbanenät och tar oss ut till Parque das Nações, ”Nationernas Park”. Här hölls världsutställningen 1998. Det var då 500 år sedan Vasco Da Gama begav sig av till Indien. I parken finns stora shoppingscentra, restauranger, hotell, världens nästa största akvarium, kasino, linbana mm. Vi intresserar oss dock mest för det estetiska och lägger nästan en heldag här och vandrar omkring med våra kameror i högsta hugg och skjuter på nästan allt. Vi kan dock inte slita oss från en tur i linbanan som löper längs kajen. Vi gillar ju höjder!
[hcolumns]
[columnhelper col-md-6]
Tur att vi har var sin kamera så vi kan fotografera varann. Här fokuserar jag på Vasco Da Gama bron
[columnhelper col-md-6]
Linbanan löper längs kajen
[/hcolumns]
Parque das Nações
En löpare i matchande färger med ett konstverk
[hcolumns]
[columnhelper col-md-6]
Vasco Da Gama bron från Ylvas perspektiv
[columnhelper col-md-6]
Molnen tornar upp sig en kväll och bygger en mystisk stämning kring borgen på berget.
[/hcolumns]
Rossio med det svindlande vågiga mönstret av gatsten, är värt att belysa lite extra så här kommer fler bilder därifrån.
Solens morgonstrålar letar sig in på torget Rossio
[hcolumns]
[columnhelper col-md-6]
Ylva har hittat en blivande Ronaldo? Hög koncentration i dribblingarna på torget Rossio.
[columnhelper col-md-6]
Ylva hittar ett par röda byxor som är ute och går på torget Rossio
[/hcolumns]
En av de 2 fontänerna på torget Rossio
Vi sitter i den sköna vårsolen och njuter av en Sangria på vårt torg innan vi tar tunnelbanan till flygplatsen. Vi har blivit förälskade i Lissabon och känner att vi absoluta kommer hit igen för att jaga ännu fler spårvagnar.
När vi har tröttnat på spårvagnarna finns ju även mängder med Tuk-tuk att jaga.
Ylvas 5
Nyfiken – Vad hittar vi bakom nästa sväng eller backkrön?
Förvånad – Varför har jag inte varit här förut?
Träningsvärk – Ta några turer i trappmaskinen på gymmet innan då åker hit.
Svettigt – Vårvärmen är fullt tillräcklig!
Glöm inte – En tur till Sintra.
Världen är vacker!
Det är inte svårt att fylla 4 dagar i Lissabon. Vi hann faktiskt med en utflykt till staden Sintra också. Läs vår reseberättelse om Sintra…
Det här slottet heter Pena och ligger inte i Lissabon utan i Sintra.
av mats.jonsson.foto@gmail.com | mar 5, 2017 | Irland, resebloggen
Tidvattnet rullar in. Vågorna sveper med stor kraft mot land. Stranden krymper för varje våg som driver in över den lena sanden. Plötsligt tittar solen fram mellan de mörka molnen och det glittrar i skummet på toppen av vågorna. Doften av tång är påtaglig. De gröna kullarna och vågorna följer samma mönster och har nästan samma färg. Dånet från vågorna är högt när vattnet slår hårt mot klipporna. The wild atlantic way – vi har gjort ännu ett stopp vid vägen som tar oss genom det fantastiska landskap längs Irlands västra kust. Vild är en benämning, vacker är en annan.
Man reser runt på Irland, med ett ständigt leende. Här bjuder jag på massor med tips att se och göra på Irlands västkust.
Tidvattnet rullar in med full kraft mot den Irländska kusten
Vackra stränder varvat med spetsiga klippor på den irländska västkusten. Den här stranden ligger på Dinglehalvön
Storslagna vyer med böljande vackra gröna landskap längs Ring of Kerry
Dock är inte allt grönt på Irland. Dingle är ett lysande exempel på Irländsk färgprakt
Vägarna på Irland är ofta vackert inlindade i grönska
Ring of Kerry – Irlands vackraste väg
Vägarna slingrar sig genom det fascinerande landskapet. Vi åker med vår hyrda Audi genom frodiga lövskogar, över väldiga kullar, genom pittoreska byar och med fantastisk utsikt över Atlanten. På många ställen är vägen så smal att två bilar inte kan mötas. När man då möter en buss blir det än mer viktigt att hålla ordning på var man har bilens backspeglar samtidigt som det vackra landskapet pockar på uppmärksamhet. Nämnde jag att det är vänstertrafik? Under sommaren får man räkna med att möta en hel del bussar denna turisttäta sträcka. Vi besöker ön i maj och då är trafiken något lugnare. Vi har på tre dagar tagit oss från Dublin genom ett böljande landskap över till den sydvästra sidan av ön. Vi kör nu längs Ring of Kerry, en 17 mil lång rundtur på Iveraghhalvön som kanske är den vackraste av Irlands vägar.
Efter att passerat Killarney stannar vi till vid praktfulla Muckross House och beundrar den imponerande parken. Här förstår man vad ordet frodig innebär. Bland annat växer enorma rhododendron i alla tänkbara färger och former.
Torc Waterfall blir nästa stopp. Dit når vi genom en kortare vandring i nästan tropisk regnskogsliknade miljö i fuktig dalgång. En av de vackraste vattenfallen på Irland. Vi stannar även lydigt till vid Ladys view, det måste man, har vi läst. Med en fin utsikt över sjöar och berg i Killarney nationalpark på näthinna och minneskort rullar vi vidare. Innan vi når kusten stannar vi till i staden Sneem.
Muckross House, med sin vackra anlagda park, ligger i storslagen natur i Killarney nationalpark.
Växthus vid Muckross House väldiga park
Den storslagna parken vid Muckross House ligger vackert vid sjön Muckross lake och mellan skogsklädda berg.
Vattnet blir vackert mjukt i Torc waterfall vid Ring of Kerry
En av många pubar i lilla staden Sneem
De fantastiska vyerna avlöser varandra. Vi följer den ringlande vägen Ring of Kerry runt halvön och bakom varje sväng dyker det upp nya vackra vyer, eller en bil i full fart!
Hmm, hur är det möjligt? I Sverige hade detta varit en 50-väg!
Ylva tittar ut över vyerna på Ring of Kerry. Världen är vacker!
Husen är färggranna även i Waterville, precis som i så många andra städer på Irland. Fler bilder i lila finns i galleri lila, här på min webbsida
Rofyllda samhället Waterville, ligger vackert mellan berg och hav
Butler Arms Hotel i mysiga Waterville får bli vårt husrum denna kväll. Ett stort strandnära hotell med vacker utsikt över havet. Medan vi njuter vi av den goda middag på hotelletts restaurang ser vi solen skapa en skön stämning på himlen utanför fönstren. Så istället för att slöa på rummet eller hänga i baren vi tar en kvällstur med bilen på Skellig Ring, efter den utsökta middagen. En alldeles utmärkt idé skulle det visa sig. Så här dags är vi nästan ensamma på vägarna och vi stannar så ofta det är möjligt vid vägkanten och fotograferar i alla väderstreck. Första stoppet blir den långgrunda stranden Ballingskellig och lite senare ute i havet ser vi Skellig Island bilda en fin siluett i det varma motljuset.
Fulla av intryck lägger vi huvudena på kuddarna, långt efter mörkrets inbrott. Vi beslutar att det blir sovmorgon och en lugn förmiddag i morgon.
Skellig Ring, en kvällsutflykt på den vägsträcka som går längs ut på halvön
Skellig Island i vackert kvällsljus. Vi valde bort en tur till öarna men det är nog värt ett besök om man tar sig tid.
Dagen börjar med en stilla promenad på stranden, efter en Full Irish breakfast naturligtvis. Bara frukosten är en upplevelse i sig.
Waterville präglas mycket av Charlie Chaplin. Bilder och statyer finns överallt. Att han älskade Waterville och ofta besökte denna mysiga pärla kan man enkelt förstå.
Naturen på Irland består inte bara av böljande gröna landskap, mjuka berg och spetsiga klippor. Här finns också vidsträckta stränder. De kilometerlånga sandstränderna på var sida i viken mellan Iveragh Peninsula (Ring of Kerry) och Dinglehalvön är också fantastisk. Här kan man hyra surfingbräda om man är på det humöret.
[columns] [span6]
Jag och Charlie Chaplin i Waterville
[/span6][span6]
Inch beach på Dinglehalvön
[/span6][/columns]
Även stenarna är gröna på den gröna ön.
Vågorna slår in mot stranden på Inch Beach. De vita prickarna på sluttningarna är får
The Wild Atlantic Way slingrar sig vidare genom det vackra landskapet. Vädret är vår sida även idag.
Dingle
Vågorna kluckar lite försiktigt mot piren. Här verkar allt vara lugnare. Vi promenerar i sakta mak i den supermysig staden Dingle. Kaffet smakar gott när vi sitter och njuter i den värmande vårsol som strålar på oss och på de färgglada husfasaderna. Stämningen är avslappnad och rofylld. Den lilla staden med endast 2000 invånare har något som få städer kan skryta med – en alldeles egen delfin som simmar omkring i viken. Den är döpt till Fungie och har attraherat befolkningen och turister sedan 1983. Det finns båtturer om man vill ge sig ut på delfinsafari.
Pubar, B&B, kaféer, restauranger och små trevliga butiker finns det gått om i Dingle. Men när det gäller att proviantera så väljer vi Lidl.
Längre ut på halvön blir det mer dramatiskt…
[columns] [span6]
I Dingle finns betydligt fler färger än den gröna som i övrigt dominerar på den Irländska ön. Se kullarna i bakgrunden.
[/span6][span6]
Tydliga skyltar i Dingle…
[/span6][/columns]
Alltid tid för en Guiness enligt irländarna
Dramatiskt landskap vid Slea Head längst ut på Dinglehalvön
Vågorna sköljer över de sylvassa klipporna vid Slea Head
Panoramaview från Connor Pass på Dinglehalvön
”Hit ska ni åka”… ”och så får ni inte missa” … ”och efter det så ska ni vidare till…” Den trevliga mannen på hotellet i det lilla röda huset i byn Ballyferriter vecklar ut kartan och visar oss vart vi ska åka. Han svarar inspirerat på vår fråga var man bäst hittar vackra kvällsmotiv. Ännu ett gott exempel på hur vänligt bemött man blir. Det goda ryktet om irländarna stämmer verkligen överallt.
Vi kan helt enkelt inte slita oss från en fotoutflykt ikväll heller. Så nu står vi på avsatsen och tittar ner på klipporna och vinden biter i kinderna. Det sceniska landskapet ändrar sig i takt med att solen sjunker. Skådespelet är enastående. Vågorna slår in över klipporna och vattnet virvlar våldsamt runt de mörka stenarna. Det vita skummet åstadkommer häftiga mönster och bildar en snygg kontrast till det mörka havet och klipporna. Stativet måste ställas stadigt i vinden. Hur långt ut vågar man gå i det fuktiga gräset eller hala stenarna? Man vill ju ha bästa vinkel, för att komma åt häftigaste motivet. Tycker vi lyckas ganska bra även i kväll…
Vågorna virvlar runt de sylvassa klipporna
Enastående vackra landskap. Vid Slea Head på Dinglehalvön
Cliffs of Moher – Irlands höjdpunkt
Blir det bra här, frågar Ylva med exalterad röst. Bara en halvmeter bakom hennes rygg stupar det över 200 meter. Rakt ner i Atlanten. Det blir kanon svarar jag lite nervöst och skjuter av några bilder med kameran. De blir jättebra, svindelkänslan finns där, precis som tänkt. Cliffs of Moher är en fantastisk upplevelse. Att gå i väl upptrampade stigar bara några meter från stupet gör en visit här till en magisk naturupplevelse. Nyfiken på hur det ser ut bakom nästa krön, hela tiden med solen lysande över Altanten, vandrar vi på trots att vi är både hungriga och trötta. Utsikten ger energi. Man känner sig ganska liten i den storslagna miljön. Vi ser de sista varma strålarna av solen när vi efter ca 4 timmars vandring inkl fotograferingsstopp, återkommer till den nu tomma parkeringen. Vi har vandrat till Hags Head och tillbaka.
Visitors center har stängt här nu. Hungriga och trötta börjar jakten på B&B. Vi insåg dock ganska snart att det är alldeles för sent att störa folk så här dags. Det fick bli ett hotell i Doolin. Hotellet var bara hälften så charmigt som byn i sig. Men vi är nöjda med att vi hittade sovplats överhuvudtaget.
Vi följer ljudet av sång och musik och hamnar på den lokala puben Fitzpatrick’s Bar. Stämningen är på topp i de charmiga puben. 3 glada herrar spelar på konstiga instrument och nästan alla i den varma och mysiga lokalen tjoar med i refrängerna. Precis som det ska vara på en irländsk pub. Skummet på min Guinness, som fick bli min middag denna afton, yr i takt med stampet i golvet. Vi njuter för fullt av detta vackra, glada och vänliga land.
Jag sitter och poserar 200 möh för den obligatoriska farliga bilden, vid Cliffs of Moher
Cliffs of Moher med Hags Head längst bort. Ser ni Ylva vinka?
Cliffs of Moher i kvällsljuset. När ni besöker denna måsteplats på en irlandsresa, se till att vara här på eftermiddagen/kvällen.
Cliffs of Moher i blir fantastiskt vackert i kvällsljuset
Vi fortsätter mot Burren, med sina häftiga stenformationer som har formats genom erosion av is, regn och vind. Under denna klippiga platå sägs finnas enorma grottsystem. Regnet öser ner och vi skuttar runt på kalkstenhällarna en stund och imponeras av landskapet, innan vi far vidare. Eftersom vädret är som det är och inte lockar till utomhusaktiviteter, letar vi upp Crag Cave och beskådar världens näst största stalaktit. Den roliga och glada guiden tar oss med på en spännande resa i underjorden.
Väl ute i det fria hindrar molnen oss från att se de höga bergen runtomkring och vi går miste om fin utsikt över havet. Vi är dock tacksamma över att det här är enda dagen vi har helmulet och dagsregn.
Vi passerar västkusten största stad Galway. Väl sittandes i köerna på väg ut från staden konstaterar vi att det är fredag eftermiddag och alla verkar nyss ha slutat sina jobb. Det är sådant men inte tänker på när man har semester. Farterna är ju ganska höga på landsbygden och man parkerar lite var stans, men i övrigt råder den irländska vänligheten även i trafiken.
Solen börjar nu leta sig fram mellan molnen, för att 10 minuter senare vara som bortblåst och nästa regnskur sköljer över oss. Vädret är lynnigt på denna ön. Det sägs att det kan vara 4 årstider på lika många timmar och vissa dagar stämmer det, fick vi erfara. Vi får berättat för oss att alla skolor stänger om det så bara ligger en cm snö på backen. Vi slapp snön. Däremot kunde jag inte motstå en av alla fantastiska sandstränder. Det fick bli ett bad.
Burren, ett enormt landskap med häftiga kalkstenformationer.
Att bila på Irland är som att färdas genom vackra tavlor
Det finns gott om långgrunda stränder. Just denna lockade till ett dopp i Atlanten, vilket även genomfördes
Det mytomspunna Connemara
Molnen tornar upp sig men vi är rustade för det irländska vädret så vi knallar med bestämda steg vidare uppför berget. Ju högre upp vi kommer desto mer sliter vinden i kroppen och på de ställen där det är som brantast gäller det att hålla tungan rätt i munnen för att inte tappa balansen. Stenarna som är utlagda till en slingrande stig blir lätt hala men leder oss i vackra kurvor genom landskapet. Molnen skingrar sig och utsikten under vandringen är fantastisk. Bra att vara fotograf, då hinner jag med ett par extra andetag när vi stannar och fotar utsikten, innan vi pustar vidare upp på Diamond Hill, 442 möh. Väl uppe ser vi många mil av Connemara.
Vägen nedför berget på norrsidan ger oss mer lä vilket gör den behagligare. Efter ett par timmars vandring kommer vi tillbaka till visitors centre i Letterfrack. Efter en välförtjänt matbit kikar vi på de intressanta utställningarna som visar naturens historik i Connemara.
Väl i Connemara är ett stopp vid Kylemore Abbey ett måste. Ett ståtligt slott som byggdes 1886 men som övergick till att vara ett kloster 1920. Delar av klostret och praktfulla parken är öppna för besök. Klostret ligger vackert beläget vid foten av berget vid sjön Pollacapall lough. Se toppbild.
Vandring uppför Diamond Hill i Connemara
Breathtaking view from the top of Diamond Hill.
Det är brant på vissa ställen på vandringen uppför Diamond Hill
Det finns gott om mat för Connemarahästarna. Vacker utsikt har de också
Dublin – kanske Europas trevligaste huvudstad
Vi hade planerat en resa för att uppleva Irlands natur men ett stopp i Dublin är ju ett måste. Så vi gjorde Dublin lite hastigt en halvdag. Vandrade på gågatorna i de centrala delarna och hälsade på James Joyce, strosade runt i Temple Bar District och styrde sedan fötterna mot Guinnessmuseet. Ett mycket kul och intressant ställe även om man inte tycker om öl. En toppenavslutning på rundturen som tar oss till taket där man får njuta av en Guiness såväl som utsikten över hela staden. Dublin är som Irland i övrigt, trevligt och avslappnat. En weekendresa Dublin är absolut ett resmål som rekommenderas.
Temple bar district
Dublin med floden Liffey
Stilfulla utställningar på Guinessmuseet
På Irland får man ju inte missa alla slott eller före detta slott. Här följer ett axplock av dem vi sökte upp.
Killarney castle ligger mitt i staden, men runt slottet finns enorma parkområden
Kuslig stämning vid en gammal kyrkoruin
Den mäktiga ruinen på kullen i Rock of Cashel
Kilkenny. Stadens trevliga centrum omger det imponerande slottet med samma namn
[columns] [span6]
Kinvaras huvudgata bjuder på udda men läckra färgkombinationer på husen
[/span6][span6]
Har ju nämt tidigare att vi passerar genom många charmiga orter. Är man intresserad av att sitta på en pub och lyssna på irländsk musik eller äta god mat på kvällarna finns det gott om möjligheter. Byarna ligger tätt och likaså öltapparna. Det är ganska lätt att resa på Irland. Vi besökte visserligen ön i maj och hade inte förbokat några Bed&Breakfast eller Hotel men fick fatt på sängplats att sova i varje natt. Bra skyltar visar vägen till boendena. Dock bör man inte vänta alltför länge på kvällen om man vill vara på säkra sidan.
Alla boenden kan inte erbjuda mat på kvällen men det tar man igen på morgonen med en Full irish breakfast.
[/span6][/columns]
En av många pubar i Westport, denna ägs av en av Irlands mest kända flöjtister, Matt Molloy
Här har man inte snålat med röd färg. Westport denna idylliska stad med sin sköna stämning
The Wild Atlantic way går från Cork i söder till Donegal i Norr. Nästan 2 600 km lång är denna sträcka som sägs vara den längsta uppmätta kustväg i världen. Vi anlände vid Killarney och följde den till och från ändå upp till Westport. Sista 2 dagarnas färd från Connemara via Westport tillbaka till Dublin bjöd inte på riktigt lika magiska naturupplevelser som längs kusten men vi fick ändå beskåda spektakulära och typiska irlandsmotiv.
Den vackraste vyn på hela Irland enligt hotellägaren i Connemara
Aasleagh falls i vackra omgivningar
Gröna kullar, med betande får omgivna av stenmurar. En vanlig syn på ön
Irländska vägarna är som sagt lite lynniga. Man vet aldrig vad som döljer sig bakom nästa krök. Mest förvånade blev vi när vi mötte en toalett mitt på vägen…
En Guiness smakar aldrig så gott som den gör på Irland. Här i takrestaurangen på Guinnessmuseet i Dublin. Skål!
Har jag nämnt den irländska frukosten? När vi första morgonen vill komma iväg tidigt på morgonen märkte vi hur svårt det var att få frukost före halv nio. Ok, tänkte vi, de är väl lite morgon trötta här på detta Bed&Breakfast. När vi sätter oss vid bordet på morgonen finns framdukat lite bröd, mjölk och flingor, juice, ost och marmelader och så kommer de in med rostad bröd. Vi beställer in kaffe och te. Det här blir ju en god och bra frukost tänkte vi som är lite kräsna vid svenska frukostar.
”So what do you want to order” säger då ägaren till huset efter att vi har suttit och tuggat en stund. Han visar oss menyn. Jaha, blir det mer mat undrar vi förvånat och helt plötsligt har vi beställt in en Full Irish breakfast. Tio minuter senare serveras vi var sin tallrik black and white pudding, 2 korvar, 4 baconskivor, scrambled eggs och ett par stekta tomater. På Irland behöver man inte gå hungrig från frukostbordet. Det lärde vi oss.
Kartan visar vår rutt under de 8 dagarna vi besökte Irland i maj 2015.
Med god hjälp av Ireland Michelin map och Irland – Första klass reseguider tog vi oss runt ön ganska enkelt.
Vill du se ytterligare bilder från Irland? I mina gallerier finns det fler…
av mats.jonsson.foto@gmail.com | jan 7, 2017 | Sverige, vardagsbloggen
Snön bäddar in staden likt ett vackert fluffigt täcke. Kanonläge för bra bilder från vår vackra huvudstad. Trots att vinden biter i ansiktet, och kylan gör mig påmind om hur kallt det brukar vara i Stockholm vintertid, fortsätter jag vandra runt med mina kameror och stativet i högsta hugg. Huvudmålet var att få några vackra vinterbilder från Södra Järnvägsbron mot Söder och de gamla husen som klättrar uppför Mariaberget.
Efter att ha njutit av Gamla stan och området runt omkring inväntar jag nu rätt ljus för att få till bilden som jag tänkt mig. Snön har slutat yra och molnen skingrar sig. Himlen är djupt blå och solens strålar färgar molnen vackert gula, matchande med husväggarnas färger. Motiven och bilderna blir bättre än jag vågade hoppas. Jag vrider och vänder på kameran och stativet och byter objektiv. Passar på att prova mitt nyinköpta vidvinkelobjekt (EF 16-35 F/2,8 L III USM) och efterhand tycker jag att jag har slutfört uppdraget med bravur (se första bilden från detta inlägg). Nöjd med vad jag har lyckats åstadkomma börjar jag bege mig tillbaka. På vägen hittar jag ytterligare motiv, bl a älgarna vid Nybroplan (som denna gång lyser…se tidigare inlägg) och tankarna far omkring i huvudet om när jag ska återvända och fotografera mer av Sveriges vackra huvudstad…
Mot Munkbron i vackert kvällsljus
Riddarholmen
En vacker båge på Riddarholmen ramar in husen på Söders höjder i bakgrunden
Sned gatlykta vid Kornhamnstorg vid Gamla Stan
Vid Stortorget i Gamla Stan i Stockholm
[columns] [span6]
Tegnerlunden i gult och vitt
[/span6][span6]
Stortorget i Gamla Stan. Många turister njuter av den vackra svenska vintern
[/span6][/columns]
Gamla stan har många vackra motiv att bjuda på, även vintertid
Vy mot Söder från Riddarholmen, strax efter att solen gått ner bakom husen
[columns] [span6]
En av många vackra och trånga gränder i Gamla stan. Allt är inte rakt här…
[/span6][span6]
Ett av Stockholms vackraste vyer och även en av de mest fotograferade. Jag var ju också tvungen att föreviga när molnen målade himlen så vackert gul.
[/span6][/columns]
[columns] [span6]
Snöklädda gatlyktor på Riddarholmen
[/span6][span6]
En gäng med maffiga älgar på språng i stan. Läckert!
[/span6][/columns]
