Namibia – tips se och göra i Sossusvlei
Sossusvlei – Resan till Namibia del 2
I gryningen köar många bilar och bussar vid Sesriem Gate. Vi ska alla besöka Sossusvlei, ett måste om man turistar i Namibia.
Jag börjar bli otålig och lite orolig i kön. De skulle ju öppna kl 6 och nu är klockan nästan kvart över. Man vill ju inte missa det varma, mjuka morgonljuset. Afrika är Afrika och efter registrering av alla bilar och chaufförer öppnas så småningom gaten och vi kan tillsammans med övriga morgonpigga i karavan äntligen köra in i den här delen av nationalparken.
Dune 45. Sossusvlei är Namibias mest besökta plats, känd över hela världen
Den mest kända av sanddynerna är Dune 45. Den ligger 45 km från Sesriem, därav namnet. På parkeringen intill trängs bilar och bussar och längs den skarpa kanten på sanddynen syns ännu fler människor vandra längs den stig som bildats. Vi har inte åkt till Namibia, som är ett av världens mest glesbefolkade länder, för att trängas. Vi åker en bit till och väljer en sanddyn som vi kan ha för oss själva. Solen har klättrat upp en bit på himlen men det gör inte så mycket för ljuset och skuggorna är så enastående häftigt ihop med den röda sanden. Vi klättrar också upp en bit men inte ända upp till himlen, även om det känns som vi är i ett fotografiskt himmelrike.
Ylva, som är på väg uppför vår alldeles egna sanddyn, förgyller bilden och ger perspektiv
Varje sanddyn vi passerar på väg mot Sossusvlei har sin egna karaktär.
Ylva på väg uppför vår egna sanddyn
Jag bara älskar de mjuka vågmönster som bildas i sanden.
Sossusvlei ligger i Namib-Naukluft Nationalpark, världens äldsta öken
Många fotostopp blir det på väg till Sossusvlei, det går liksom inte att bara åka förbi allt vackert
På båda sidor av vägen ser vi berg av rödaktig sand. Färgerna förändras med ljuset och de böljande formerna skiftar vartefter vi färdas allt längre in i den del av Nationalparken Namib-Naukluft som kallas Sossusvlei. Den gigantiska Nationalparken är med på Unescos världsarvlista. Vad beträffar djur så såg vi just inga mer än några ödlor, skalbaggar och en annan myra.
65 km på fin asfalterad väg innan vi når gränsen där 2-hjulsdrivna fordon inte längre tillåts köra. Vi däremot, med vår Toyota Hilux 4×4, fortsatte. ”Drive fast, it´s easier” löd rådet från en van ökenförare, så gaspedalen är lika långt ner som sanden är djup. Bilen kränger fram och tillbaka och upp och ner när vi far fram i hög fart genom den mjuka sanden de sista kilometrarna. Jag kände mig som en rallyförare i Paris-Dakarrallyt. Snart är vi framme vid den plats som jag mest hade sett fram mot att besöka på hela resan. Vi parkerar bilen på fast mark och börjar pulsa i den mjuka sanden.
Frukost mitt på vägen
Vår bil står och laddar för några kilometer rally i djup sand
Den hittills häftigaste bilkörning i mitt liv. Det skulle dock komma ännu större utmaningar vid ratten längre fram under resan…
Skrattandes likt två lekande barn springer, hoppar och skuttar vi nerför sanddynen. Tröttheten efter vandringen uppför är som bortblåst. Nedanför oss ligger ett landskap så surrealistiskt att det är en utmaning att med ord beskriva platsen. Vi har kommit till Dead Vlei. Det första vi gör när vi kommer ner är att knyta upp kängorna och hälla ut all sand som letat sig in via skaften. Det blir några deciliter och kängorna känns genast både lättare och betydligt rymligare igen.
Har du provat att springa nerför ett berg av sand? Vi rekommenderar det starkt!
Dead Vlei
Solens brännande strålar från en klarblå himmel förstärker känslan av ökenlandskap. Man kan bara tänka sig hur det är att befinna sig på denna på plats under sommaren när termometern visar upp emot 45 grader. De döda nästa svarta acaciaträden ger en skön kontrast till den skrovliga ljusgrå marken. Platsen är omgiven av vackert rödfärgade sanddyner och ovanpå allt detta en klarblå himmel med solen som pricken över i.
Dead Vlei var en gång en sjö som bildats av floden Tsauchab. När klimatet ändrades och vattnet torkade ut dog så småningom träden. Man tror att de är över 600 år gamla. De är svarta på grund av att solens intensiva strålar har bränt dem. Big Daddy med sina 380 meter, som är den enskilt högsta sanddynen i världen syns härifrån.
Här följer resultatet av flera timmar intensiv fotografering.
Vi hittade faktiskt lite skugga under ett träd (ej detta) där vi kunde äta vår lunchmatsäck. Svårslaget lunchställe
Är så himla nöjd med mitt vidvinkelobjektiv Canon EF 16-35/2.8L III USM. Kom väl till pass här
Efter ett par timmar i Dead Vlei tror jag att alla träd numera finns på våra minneskort.
Var ju bara tvungen att fånga en solstjärna i ett av träden
Ylva installerade färglada ballonger i ett träd. Många bilder har tagits denna miljö men vi har aldrig sett några ballonger förut
Ballongerna hamnade i olika träd och bilder togs från olika vinklar
För att vara en av Namibias största turistställen är det ganska tomt på folk
Ibland är livet en uppförsbacke. I Namibia hade jag aldrig den känslan även om det ser så ut här
De droppar regn som faller här under ett år är lätträknade
Öknen fortsätter en bra bit. Det enda stället i världen där öken möter havet.
Vi lämnar till slut Dead Vlei bakom oss och vandrar nöjda tillbaka till bilen för att köra lite sandrally igen. Väl ute på den asfalterade vägen blir det ytterligare ett antal fotostopp. Naturen insvept i det vackra kvällsljuset är bedårande vacker och allt måste förevigas.
När vi kommer tillbaka till Sesriem har mörkret lagt sig och vi märker att grinden är låst med hänglås. En grovvuxen man stegar fram till bilen och frågar om vi har tillstånd att vara i parken så här dags. ”Nej, vi trodde grinden stängde vid halv sex” svarar vi och skakar på huvudena. Han muttrar något och säger att vi ska tänka på det nästa gång. Ja, det ska vi tänka på, säger vi glatt. Vi betalar de 170 NAD (ca 115 SEK) de kostar att vara i parken en dag medan hans kompis låser upp grinden och släpper ut oss.
Samma dyn som vi klättrade uppför under förmiddagen. Nu kommer ljuset från andra hållet
Häftigt att se hur ljuset förändras hela tiden. I motljus blir allt svartvitt, i en miljö som i övrigt sprudlar av färg.
En ensam oryx på vandring genom ett bedårande vackert landskap i solnedgången.
Från soluppgång till solnedgång i Sossusvlei. Mer än nöjda med vår dag lagar vi ikväll vår egen mat vid vår camping i Sossus Oasis Campsite som ligger ett stenkast från entrén till nationalparken. Innan vi somnar under de sköna täckena i vårt gröna tält på taket, funderar vi på vad vi varit med om idag. Tänk att ett så kargt landskap som mestadels består av sand och döda träd kan bjuda på så stor variation vart efter ljuset förändras. En makalöst vacker plats på jorden!
Morgonen börjar med att jag gör scrambled eggs till frukost. Svårslagen start på dagen! Som vanligt är vi uppe med tuppen. Solen går upp vid 6:30 och då är vi också uppe. Eftersom den går ner redan vid 17:30 så gäller det att ta till vara på dagen. Nätterna är ofta kalla och ibland trillar termometern ner till 5 grader men ganska snart efter solens uppgång värmer den skönt och framåt eftermiddagen passerar termometern 25-graderssträcket med råge.
Vi träffar Simon som städar vår campingplats. Efter en trevlig pratstund med honom lämnar vi fina Sossus Oasis Campsite efter två nätter. WC, dusch, diskho, belysning – allt ryms under vårt tak.
En ovanlig syn. Två bilar på samma bild
Vid ett ”tekniskt stopp” vid vägkanten tittar jag upp mot sluttningen och ser en flock med babianer
Utöver de springbock som förgyller landskapet över hela Namibia, ser vi idag oryx, zebror och babianer på fälten.
Många timmar i bilen, denna dag över 5 timmar. Med dessa naturscener blir aldrig bilresan långtråkig
Vi stannar till i Solitaire. Jag fyller tanken och bilens kylskåp medan Ylva går all in med fokus på skrotbilarna. Hon hinner även bekanta sig med de charmiga jordekorrarna innan vi drar vidare med siktet inställt på hamnstaden Swakopmund. Vägen går genom spektakulära landskap med Naukluftbergen vid vår sida. När vi har skumpat upp och ner på de ganska dåliga vägarna i timmar når vi Kuiseb pass. Vi undrar om vi befinner oss på månen…
Det lilla samhället Solitaire. Ett obligatoriskt stopp oavsett om man är hungrig eller intresserad av skrotade bilar
Denna lilla filur verkar utföra någon form av Yogaövning
En jordekorre med koll på sin grop
Solitaire – känt för sina bilvrak och äppelpaj
Någon som vill ha en tavla på sin vägg?
Kuiseb river har skapat ett spektakulärt böljande landskap som får oss att tro att vi är på månen
Vi checkar in på hotellet i Swakopmund framåt kvällen. Äter en god middag på Ocean Cellar på Strand Hotel innan vi laddar in bilder på datorn. Vi somnar till bildspelet efter ungefär 300 bilder. I morgon blir det sovmorgon. Vi ska bli hämtade utanför hotellet fem i åtta. Då ska vi ut på havet och titta på delfiner…
Se Resa till Namibia – del 3
Se övriga inlägg från var Namibiaresa:
Waterberg, Windhoek och geparder
Vår rutt i Nambia. Rosa vägsträcka visar det här blogginlägget