av mats.jonsson.foto@gmail.com | sep 20, 2017 | Namibia
Sossusvlei – Resan till Namibia del 2
I gryningen köar många bilar och bussar vid Sesriem Gate. Vi ska alla besöka Sossusvlei, ett måste om man turistar i Namibia.
Jag börjar bli otålig och lite orolig i kön. De skulle ju öppna kl 6 och nu är klockan nästan kvart över. Man vill ju inte missa det varma, mjuka morgonljuset. Afrika är Afrika och efter registrering av alla bilar och chaufförer öppnas så småningom gaten och vi kan tillsammans med övriga morgonpigga i karavan äntligen köra in i den här delen av nationalparken.
Dune 45. Sossusvlei är Namibias mest besökta plats, känd över hela världen
Den mest kända av sanddynerna är Dune 45. Den ligger 45 km från Sesriem, därav namnet. På parkeringen intill trängs bilar och bussar och längs den skarpa kanten på sanddynen syns ännu fler människor vandra längs den stig som bildats. Vi har inte åkt till Namibia, som är ett av världens mest glesbefolkade länder, för att trängas. Vi åker en bit till och väljer en sanddyn som vi kan ha för oss själva. Solen har klättrat upp en bit på himlen men det gör inte så mycket för ljuset och skuggorna är så enastående häftigt ihop med den röda sanden. Vi klättrar också upp en bit men inte ända upp till himlen, även om det känns som vi är i ett fotografiskt himmelrike.
Ylva, som är på väg uppför vår alldeles egna sanddyn, förgyller bilden och ger perspektiv
Varje sanddyn vi passerar på väg mot Sossusvlei har sin egna karaktär.
Ylva på väg uppför vår egna sanddyn
Jag bara älskar de mjuka vågmönster som bildas i sanden.
Sossusvlei ligger i Namib-Naukluft Nationalpark, världens äldsta öken
Många fotostopp blir det på väg till Sossusvlei, det går liksom inte att bara åka förbi allt vackert
På båda sidor av vägen ser vi berg av rödaktig sand. Färgerna förändras med ljuset och de böljande formerna skiftar vartefter vi färdas allt längre in i den del av Nationalparken Namib-Naukluft som kallas Sossusvlei. Den gigantiska Nationalparken är med på Unescos världsarvlista. Vad beträffar djur så såg vi just inga mer än några ödlor, skalbaggar och en annan myra.
65 km på fin asfalterad väg innan vi når gränsen där 2-hjulsdrivna fordon inte längre tillåts köra. Vi däremot, med vår Toyota Hilux 4×4, fortsatte. ”Drive fast, it´s easier” löd rådet från en van ökenförare, så gaspedalen är lika långt ner som sanden är djup. Bilen kränger fram och tillbaka och upp och ner när vi far fram i hög fart genom den mjuka sanden de sista kilometrarna. Jag kände mig som en rallyförare i Paris-Dakarrallyt. Snart är vi framme vid den plats som jag mest hade sett fram mot att besöka på hela resan. Vi parkerar bilen på fast mark och börjar pulsa i den mjuka sanden.
Frukost mitt på vägen
Vår bil står och laddar för några kilometer rally i djup sand
Den hittills häftigaste bilkörning i mitt liv. Det skulle dock komma ännu större utmaningar vid ratten längre fram under resan…
Skrattandes likt två lekande barn springer, hoppar och skuttar vi nerför sanddynen. Tröttheten efter vandringen uppför är som bortblåst. Nedanför oss ligger ett landskap så surrealistiskt att det är en utmaning att med ord beskriva platsen. Vi har kommit till Dead Vlei. Det första vi gör när vi kommer ner är att knyta upp kängorna och hälla ut all sand som letat sig in via skaften. Det blir några deciliter och kängorna känns genast både lättare och betydligt rymligare igen.
Har du provat att springa nerför ett berg av sand? Vi rekommenderar det starkt!
Dead Vlei
Solens brännande strålar från en klarblå himmel förstärker känslan av ökenlandskap. Man kan bara tänka sig hur det är att befinna sig på denna på plats under sommaren när termometern visar upp emot 45 grader. De döda nästa svarta acaciaträden ger en skön kontrast till den skrovliga ljusgrå marken. Platsen är omgiven av vackert rödfärgade sanddyner och ovanpå allt detta en klarblå himmel med solen som pricken över i.
Dead Vlei var en gång en sjö som bildats av floden Tsauchab. När klimatet ändrades och vattnet torkade ut dog så småningom träden. Man tror att de är över 600 år gamla. De är svarta på grund av att solens intensiva strålar har bränt dem. Big Daddy med sina 380 meter, som är den enskilt högsta sanddynen i världen syns härifrån.
Här följer resultatet av flera timmar intensiv fotografering.
Vi hittade faktiskt lite skugga under ett träd (ej detta) där vi kunde äta vår lunchmatsäck. Svårslaget lunchställe
Är så himla nöjd med mitt vidvinkelobjektiv Canon EF 16-35/2.8L III USM. Kom väl till pass här
Efter ett par timmar i Dead Vlei tror jag att alla träd numera finns på våra minneskort.
Var ju bara tvungen att fånga en solstjärna i ett av träden
Ylva installerade färglada ballonger i ett träd. Många bilder har tagits denna miljö men vi har aldrig sett några ballonger förut
Ballongerna hamnade i olika träd och bilder togs från olika vinklar
För att vara en av Namibias största turistställen är det ganska tomt på folk
Ibland är livet en uppförsbacke. I Namibia hade jag aldrig den känslan även om det ser så ut här
De droppar regn som faller här under ett år är lätträknade
Öknen fortsätter en bra bit. Det enda stället i världen där öken möter havet.
Vi lämnar till slut Dead Vlei bakom oss och vandrar nöjda tillbaka till bilen för att köra lite sandrally igen. Väl ute på den asfalterade vägen blir det ytterligare ett antal fotostopp. Naturen insvept i det vackra kvällsljuset är bedårande vacker och allt måste förevigas.
När vi kommer tillbaka till Sesriem har mörkret lagt sig och vi märker att grinden är låst med hänglås. En grovvuxen man stegar fram till bilen och frågar om vi har tillstånd att vara i parken så här dags. ”Nej, vi trodde grinden stängde vid halv sex” svarar vi och skakar på huvudena. Han muttrar något och säger att vi ska tänka på det nästa gång. Ja, det ska vi tänka på, säger vi glatt. Vi betalar de 170 NAD (ca 115 SEK) de kostar att vara i parken en dag medan hans kompis låser upp grinden och släpper ut oss.
Samma dyn som vi klättrade uppför under förmiddagen. Nu kommer ljuset från andra hållet
Häftigt att se hur ljuset förändras hela tiden. I motljus blir allt svartvitt, i en miljö som i övrigt sprudlar av färg.
En ensam oryx på vandring genom ett bedårande vackert landskap i solnedgången.
Från soluppgång till solnedgång i Sossusvlei. Mer än nöjda med vår dag lagar vi ikväll vår egen mat vid vår camping i Sossus Oasis Campsite som ligger ett stenkast från entrén till nationalparken. Innan vi somnar under de sköna täckena i vårt gröna tält på taket, funderar vi på vad vi varit med om idag. Tänk att ett så kargt landskap som mestadels består av sand och döda träd kan bjuda på så stor variation vart efter ljuset förändras. En makalöst vacker plats på jorden!
Morgonen börjar med att jag gör scrambled eggs till frukost. Svårslagen start på dagen! Som vanligt är vi uppe med tuppen. Solen går upp vid 6:30 och då är vi också uppe. Eftersom den går ner redan vid 17:30 så gäller det att ta till vara på dagen. Nätterna är ofta kalla och ibland trillar termometern ner till 5 grader men ganska snart efter solens uppgång värmer den skönt och framåt eftermiddagen passerar termometern 25-graderssträcket med råge.
Vi träffar Simon som städar vår campingplats. Efter en trevlig pratstund med honom lämnar vi fina Sossus Oasis Campsite efter två nätter. WC, dusch, diskho, belysning – allt ryms under vårt tak.
En ovanlig syn. Två bilar på samma bild
Vid ett ”tekniskt stopp” vid vägkanten tittar jag upp mot sluttningen och ser en flock med babianer
Utöver de springbock som förgyller landskapet över hela Namibia, ser vi idag oryx, zebror och babianer på fälten.
Många timmar i bilen, denna dag över 5 timmar. Med dessa naturscener blir aldrig bilresan långtråkig
Vi stannar till i Solitaire. Jag fyller tanken och bilens kylskåp medan Ylva går all in med fokus på skrotbilarna. Hon hinner även bekanta sig med de charmiga jordekorrarna innan vi drar vidare med siktet inställt på hamnstaden Swakopmund. Vägen går genom spektakulära landskap med Naukluftbergen vid vår sida. När vi har skumpat upp och ner på de ganska dåliga vägarna i timmar når vi Kuiseb pass. Vi undrar om vi befinner oss på månen…
Det lilla samhället Solitaire. Ett obligatoriskt stopp oavsett om man är hungrig eller intresserad av skrotade bilar
Denna lilla filur verkar utföra någon form av Yogaövning
En jordekorre med koll på sin grop
Solitaire – känt för sina bilvrak och äppelpaj
Någon som vill ha en tavla på sin vägg?
Kuiseb river har skapat ett spektakulärt böljande landskap som får oss att tro att vi är på månen
Vi checkar in på hotellet i Swakopmund framåt kvällen. Äter en god middag på Ocean Cellar på Strand Hotel innan vi laddar in bilder på datorn. Vi somnar till bildspelet efter ungefär 300 bilder. I morgon blir det sovmorgon. Vi ska bli hämtade utanför hotellet fem i åtta. Då ska vi ut på havet och titta på delfiner…
Se Resa till Namibia – del 3
Se övriga inlägg från var Namibiaresa:
Fish River Canyon
Etosha National Park
Waterberg, Windhoek och geparder
Vår rutt i Nambia. Rosa vägsträcka visar det här blogginlägget
av mats.jonsson.foto@gmail.com | mar 5, 2017 | Irland, resebloggen
Tidvattnet rullar in. Vågorna sveper med stor kraft mot land. Stranden krymper för varje våg som driver in över den lena sanden. Plötsligt tittar solen fram mellan de mörka molnen och det glittrar i skummet på toppen av vågorna. Doften av tång är påtaglig. De gröna kullarna och vågorna följer samma mönster och har nästan samma färg. Dånet från vågorna är högt när vattnet slår hårt mot klipporna. The wild atlantic way – vi har gjort ännu ett stopp vid vägen som tar oss genom det fantastiska landskap längs Irlands västra kust. Vild är en benämning, vacker är en annan.
Man reser runt på Irland, med ett ständigt leende. Här bjuder jag på massor med tips att se och göra på Irlands västkust.
Tidvattnet rullar in med full kraft mot den Irländska kusten
Vackra stränder varvat med spetsiga klippor på den irländska västkusten. Den här stranden ligger på Dinglehalvön
Storslagna vyer med böljande vackra gröna landskap längs Ring of Kerry
Dock är inte allt grönt på Irland. Dingle är ett lysande exempel på Irländsk färgprakt
Vägarna på Irland är ofta vackert inlindade i grönska
Ring of Kerry – Irlands vackraste väg
Vägarna slingrar sig genom det fascinerande landskapet. Vi åker med vår hyrda Audi genom frodiga lövskogar, över väldiga kullar, genom pittoreska byar och med fantastisk utsikt över Atlanten. På många ställen är vägen så smal att två bilar inte kan mötas. När man då möter en buss blir det än mer viktigt att hålla ordning på var man har bilens backspeglar samtidigt som det vackra landskapet pockar på uppmärksamhet. Nämnde jag att det är vänstertrafik? Under sommaren får man räkna med att möta en hel del bussar denna turisttäta sträcka. Vi besöker ön i maj och då är trafiken något lugnare. Vi har på tre dagar tagit oss från Dublin genom ett böljande landskap över till den sydvästra sidan av ön. Vi kör nu längs Ring of Kerry, en 17 mil lång rundtur på Iveraghhalvön som kanske är den vackraste av Irlands vägar.
Efter att passerat Killarney stannar vi till vid praktfulla Muckross House och beundrar den imponerande parken. Här förstår man vad ordet frodig innebär. Bland annat växer enorma rhododendron i alla tänkbara färger och former.
Torc Waterfall blir nästa stopp. Dit når vi genom en kortare vandring i nästan tropisk regnskogsliknade miljö i fuktig dalgång. En av de vackraste vattenfallen på Irland. Vi stannar även lydigt till vid Ladys view, det måste man, har vi läst. Med en fin utsikt över sjöar och berg i Killarney nationalpark på näthinna och minneskort rullar vi vidare. Innan vi når kusten stannar vi till i staden Sneem.
Muckross House, med sin vackra anlagda park, ligger i storslagen natur i Killarney nationalpark.
Växthus vid Muckross House väldiga park
Den storslagna parken vid Muckross House ligger vackert vid sjön Muckross lake och mellan skogsklädda berg.
Vattnet blir vackert mjukt i Torc waterfall vid Ring of Kerry
En av många pubar i lilla staden Sneem
De fantastiska vyerna avlöser varandra. Vi följer den ringlande vägen Ring of Kerry runt halvön och bakom varje sväng dyker det upp nya vackra vyer, eller en bil i full fart!
Hmm, hur är det möjligt? I Sverige hade detta varit en 50-väg!
Ylva tittar ut över vyerna på Ring of Kerry. Världen är vacker!
Husen är färggranna även i Waterville, precis som i så många andra städer på Irland. Fler bilder i lila finns i galleri lila, här på min webbsida
Rofyllda samhället Waterville, ligger vackert mellan berg och hav
Butler Arms Hotel i mysiga Waterville får bli vårt husrum denna kväll. Ett stort strandnära hotell med vacker utsikt över havet. Medan vi njuter vi av den goda middag på hotelletts restaurang ser vi solen skapa en skön stämning på himlen utanför fönstren. Så istället för att slöa på rummet eller hänga i baren vi tar en kvällstur med bilen på Skellig Ring, efter den utsökta middagen. En alldeles utmärkt idé skulle det visa sig. Så här dags är vi nästan ensamma på vägarna och vi stannar så ofta det är möjligt vid vägkanten och fotograferar i alla väderstreck. Första stoppet blir den långgrunda stranden Ballingskellig och lite senare ute i havet ser vi Skellig Island bilda en fin siluett i det varma motljuset.
Fulla av intryck lägger vi huvudena på kuddarna, långt efter mörkrets inbrott. Vi beslutar att det blir sovmorgon och en lugn förmiddag i morgon.
Skellig Ring, en kvällsutflykt på den vägsträcka som går längs ut på halvön
Skellig Island i vackert kvällsljus. Vi valde bort en tur till öarna men det är nog värt ett besök om man tar sig tid.
Dagen börjar med en stilla promenad på stranden, efter en Full Irish breakfast naturligtvis. Bara frukosten är en upplevelse i sig.
Waterville präglas mycket av Charlie Chaplin. Bilder och statyer finns överallt. Att han älskade Waterville och ofta besökte denna mysiga pärla kan man enkelt förstå.
Naturen på Irland består inte bara av böljande gröna landskap, mjuka berg och spetsiga klippor. Här finns också vidsträckta stränder. De kilometerlånga sandstränderna på var sida i viken mellan Iveragh Peninsula (Ring of Kerry) och Dinglehalvön är också fantastisk. Här kan man hyra surfingbräda om man är på det humöret.
Jag och Charlie Chaplin i Waterville
Inch beach på Dinglehalvön
Även stenarna är gröna på den gröna ön.
Vågorna slår in mot stranden på Inch Beach. De vita prickarna på sluttningarna är får
The Wild Atlantic Way slingrar sig vidare genom det vackra landskapet. Vädret är vår sida även idag.
Dingle
Vågorna kluckar lite försiktigt mot piren. Här verkar allt vara lugnare. Vi promenerar i sakta mak i den supermysig staden Dingle. Kaffet smakar gott när vi sitter och njuter i den värmande vårsol som strålar på oss och på de färgglada husfasaderna. Stämningen är avslappnad och rofylld. Den lilla staden med endast 2000 invånare har något som få städer kan skryta med – en alldeles egen delfin som simmar omkring i viken. Den är döpt till Fungie och har attraherat befolkningen och turister sedan 1983. Det finns båtturer om man vill ge sig ut på delfinsafari.
Pubar, B&B, kaféer, restauranger och små trevliga butiker finns det gått om i Dingle. Men när det gäller att proviantera så väljer vi Lidl.
Längre ut på halvön blir det mer dramatiskt…
I Dingle finns betydligt fler färger än den gröna som i övrigt dominerar på den Irländska ön. Se kullarna i bakgrunden.
Tydliga skyltar i Dingle…
Alltid tid för en Guiness enligt irländarna
Dramatiskt landskap vid Slea Head längst ut på Dinglehalvön
Vågorna sköljer över de sylvassa klipporna vid Slea Head
Panoramaview från Connor Pass på Dinglehalvön
”Hit ska ni åka”… ”och så får ni inte missa” … ”och efter det så ska ni vidare till…” Den trevliga mannen på hotellet i det lilla röda huset i byn Ballyferriter vecklar ut kartan och visar oss vart vi ska åka. Han svarar inspirerat på vår fråga var man bäst hittar vackra kvällsmotiv. Ännu ett gott exempel på hur vänligt bemött man blir. Det goda ryktet om irländarna stämmer verkligen överallt.
Vi kan helt enkelt inte slita oss från en fotoutflykt ikväll heller. Så nu står vi på avsatsen och tittar ner på klipporna och vinden biter i kinderna. Det sceniska landskapet ändrar sig i takt med att solen sjunker. Skådespelet är enastående. Vågorna slår in över klipporna och vattnet virvlar våldsamt runt de mörka stenarna. Det vita skummet åstadkommer häftiga mönster och bildar en snygg kontrast till det mörka havet och klipporna. Stativet måste ställas stadigt i vinden. Hur långt ut vågar man gå i det fuktiga gräset eller hala stenarna? Man vill ju ha bästa vinkel, för att komma åt häftigaste motivet. Tycker vi lyckas ganska bra även i kväll…
Vågorna virvlar runt de sylvassa klipporna
Enastående vackra landskap. Vid Slea Head på Dinglehalvön
Cliffs of Moher – Irlands höjdpunkt
Blir det bra här, frågar Ylva med exalterad röst. Bara en halvmeter bakom hennes rygg stupar det över 200 meter. Rakt ner i Atlanten. Det blir kanon svarar jag lite nervöst och skjuter av några bilder med kameran. De blir jättebra, svindelkänslan finns där, precis som tänkt. Cliffs of Moher är en fantastisk upplevelse. Att gå i väl upptrampade stigar bara några meter från stupet gör en visit här till en magisk naturupplevelse. Nyfiken på hur det ser ut bakom nästa krön, hela tiden med solen lysande över Altanten, vandrar vi på trots att vi är både hungriga och trötta. Utsikten ger energi. Man känner sig ganska liten i den storslagna miljön. Vi ser de sista varma strålarna av solen när vi efter ca 4 timmars vandring inkl fotograferingsstopp, återkommer till den nu tomma parkeringen. Vi har vandrat till Hags Head och tillbaka.
Visitors center har stängt här nu. Hungriga och trötta börjar jakten på B&B. Vi insåg dock ganska snart att det är alldeles för sent att störa folk så här dags. Det fick bli ett hotell i Doolin. Hotellet var bara hälften så charmigt som byn i sig. Men vi är nöjda med att vi hittade sovplats överhuvudtaget.
Vi följer ljudet av sång och musik och hamnar på den lokala puben Fitzpatrick’s Bar. Stämningen är på topp i de charmiga puben. 3 glada herrar spelar på konstiga instrument och nästan alla i den varma och mysiga lokalen tjoar med i refrängerna. Precis som det ska vara på en irländsk pub. Skummet på min Guinness, som fick bli min middag denna afton, yr i takt med stampet i golvet. Vi njuter för fullt av detta vackra, glada och vänliga land.
Jag sitter och poserar 200 möh för den obligatoriska farliga bilden, vid Cliffs of Moher
Cliffs of Moher med Hags Head längst bort. Ser ni Ylva vinka?
Cliffs of Moher i kvällsljuset. När ni besöker denna måsteplats på en irlandsresa, se till att vara här på eftermiddagen/kvällen.
Cliffs of Moher i blir fantastiskt vackert i kvällsljuset
Vi fortsätter mot Burren, med sina häftiga stenformationer som har formats genom erosion av is, regn och vind. Under denna klippiga platå sägs finnas enorma grottsystem. Regnet öser ner och vi skuttar runt på kalkstenhällarna en stund och imponeras av landskapet, innan vi far vidare. Eftersom vädret är som det är och inte lockar till utomhusaktiviteter, letar vi upp Crag Cave och beskådar världens näst största stalaktit. Den roliga och glada guiden tar oss med på en spännande resa i underjorden.
Väl ute i det fria hindrar molnen oss från att se de höga bergen runtomkring och vi går miste om fin utsikt över havet. Vi är dock tacksamma över att det här är enda dagen vi har helmulet och dagsregn.
Vi passerar västkusten största stad Galway. Väl sittandes i köerna på väg ut från staden konstaterar vi att det är fredag eftermiddag och alla verkar nyss ha slutat sina jobb. Det är sådant men inte tänker på när man har semester. Farterna är ju ganska höga på landsbygden och man parkerar lite var stans, men i övrigt råder den irländska vänligheten även i trafiken.
Solen börjar nu leta sig fram mellan molnen, för att 10 minuter senare vara som bortblåst och nästa regnskur sköljer över oss. Vädret är lynnigt på denna ön. Det sägs att det kan vara 4 årstider på lika många timmar och vissa dagar stämmer det, fick vi erfara. Vi får berättat för oss att alla skolor stänger om det så bara ligger en cm snö på backen. Vi slapp snön. Däremot kunde jag inte motstå en av alla fantastiska sandstränder. Det fick bli ett bad.
Burren, ett enormt landskap med häftiga kalkstenformationer.
Att bila på Irland är som att färdas genom vackra tavlor
Det finns gott om långgrunda stränder. Just denna lockade till ett dopp i Atlanten, vilket även genomfördes
Det mytomspunna Connemara
Molnen tornar upp sig men vi är rustade för det irländska vädret så vi knallar med bestämda steg vidare uppför berget. Ju högre upp vi kommer desto mer sliter vinden i kroppen och på de ställen där det är som brantast gäller det att hålla tungan rätt i munnen för att inte tappa balansen. Stenarna som är utlagda till en slingrande stig blir lätt hala men leder oss i vackra kurvor genom landskapet. Molnen skingrar sig och utsikten under vandringen är fantastisk. Bra att vara fotograf, då hinner jag med ett par extra andetag när vi stannar och fotar utsikten, innan vi pustar vidare upp på Diamond Hill, 442 möh. Väl uppe ser vi många mil av Connemara.
Vägen nedför berget på norrsidan ger oss mer lä vilket gör den behagligare. Efter ett par timmars vandring kommer vi tillbaka till visitors centre i Letterfrack. Efter en välförtjänt matbit kikar vi på de intressanta utställningarna som visar naturens historik i Connemara.
Väl i Connemara är ett stopp vid Kylemore Abbey ett måste. Ett ståtligt slott som byggdes 1886 men som övergick till att vara ett kloster 1920. Delar av klostret och praktfulla parken är öppna för besök. Klostret ligger vackert beläget vid foten av berget vid sjön Pollacapall lough. Se toppbild.
Vandring uppför Diamond Hill i Connemara
Breathtaking view from the top of Diamond Hill.
Det är brant på vissa ställen på vandringen uppför Diamond Hill
Det finns gott om mat för Connemarahästarna. Vacker utsikt har de också
Dublin – kanske Europas trevligaste huvudstad
Vi hade planerat en resa för att uppleva Irlands natur men ett stopp i Dublin är ju ett måste. Så vi gjorde Dublin lite hastigt en halvdag. Vandrade på gågatorna i de centrala delarna och hälsade på James Joyce, strosade runt i Temple Bar District och styrde sedan fötterna mot Guinnessmuseet. Ett mycket kul och intressant ställe även om man inte tycker om öl. En toppenavslutning på rundturen som tar oss till taket där man får njuta av en Guiness såväl som utsikten över hela staden. Dublin är som Irland i övrigt, trevligt och avslappnat. En weekendresa Dublin är absolut ett resmål som rekommenderas.
Temple bar district
Dublin med floden Liffey
Stilfulla utställningar på Guinessmuseet
På Irland får man ju inte missa alla slott eller före detta slott. Här följer ett axplock av dem vi sökte upp.
Killarney castle ligger mitt i staden, men runt slottet finns enorma parkområden
Kuslig stämning vid en gammal kyrkoruin
Den mäktiga ruinen på kullen i Rock of Cashel
Kilkenny. Stadens trevliga centrum omger det imponerande slottet med samma namn
Kinvaras huvudgata bjuder på udda men läckra färgkombinationer på husen
Har ju nämt tidigare att vi passerar genom många charmiga orter. Är man intresserad av att sitta på en pub och lyssna på irländsk musik eller äta god mat på kvällarna finns det gott om möjligheter. Byarna ligger tätt och likaså öltapparna. Det är ganska lätt att resa på Irland. Vi besökte visserligen ön i maj och hade inte förbokat några Bed&Breakfast eller Hotel men fick fatt på sängplats att sova i varje natt. Bra skyltar visar vägen till boendena. Dock bör man inte vänta alltför länge på kvällen om man vill vara på säkra sidan.
Alla boenden kan inte erbjuda mat på kvällen men det tar man igen på morgonen med en Full irish breakfast.
En av många pubar i Westport, denna ägs av en av Irlands mest kända flöjtister, Matt Molloy
Här har man inte snålat med röd färg. Westport denna idylliska stad med sin sköna stämning
The Wild Atlantic way går från Cork i söder till Donegal i Norr. Nästan 2 600 km lång är denna sträcka som sägs vara den längsta uppmätta kustväg i världen. Vi anlände vid Killarney och följde den till och från ändå upp till Westport. Sista 2 dagarnas färd från Connemara via Westport tillbaka till Dublin bjöd inte på riktigt lika magiska naturupplevelser som längs kusten men vi fick ändå beskåda spektakulära och typiska irlandsmotiv.
Den vackraste vyn på hela Irland enligt hotellägaren i Connemara
Aasleagh falls i vackra omgivningar
Gröna kullar, med betande får omgivna av stenmurar. En vanlig syn på ön
Irländska vägarna är som sagt lite lynniga. Man vet aldrig vad som döljer sig bakom nästa krök. Mest förvånade blev vi när vi mötte en toalett mitt på vägen…
En Guiness smakar aldrig så gott som den gör på Irland. Här i takrestaurangen på Guinnessmuseet i Dublin. Skål!
Har jag nämnt den irländska frukosten? När vi första morgonen vill komma iväg tidigt på morgonen märkte vi hur svårt det var att få frukost före halv nio. Ok, tänkte vi, de är väl lite morgon trötta här på detta Bed&Breakfast. När vi sätter oss vid bordet på morgonen finns framdukat lite bröd, mjölk och flingor, juice, ost och marmelader och så kommer de in med rostad bröd. Vi beställer in kaffe och te. Det här blir ju en god och bra frukost tänkte vi som är lite kräsna vid svenska frukostar.
”So what do you want to order” säger då ägaren till huset efter att vi har suttit och tuggat en stund. Han visar oss menyn. Jaha, blir det mer mat undrar vi förvånat och helt plötsligt har vi beställt in en Full Irish breakfast. Tio minuter senare serveras vi var sin tallrik black and white pudding, 2 korvar, 4 baconskivor, scrambled eggs och ett par stekta tomater. På Irland behöver man inte gå hungrig från frukostbordet. Det lärde vi oss.
Kartan visar vår rutt under de 8 dagarna vi besökte Irland i maj 2015.
Med god hjälp av Ireland Michelin map och Irland – Första klass reseguider tog vi oss runt ön ganska enkelt.
Vill du se ytterligare bilder från Irland? I mina gallerier finns det fler…
